När Barcelona får i gång sitt spel finns ingen motståndare som kan göra slutet spännande.
Och spänning är syret i all sport. Utan det blir det mer uppvisning än underhållning.
Manchester United är världens näst bästa klubblag.
Och ändå bara en av alla råttor den stora katalanska katten lekt med den här fotbollssäsongen.
Det var en Champions League-final men mest var det utklassning och uppvisning som vanligt och att se Barcelona spela fotboll känns mer och mer som när jag växte upp och såg Sovjet spela ishockey.
Njöt jag då, på 70- och 80-talen? Säkert. Men knappast som jag borde. Jag blev bortskämd och blasé och avsaknaden av spänning gjorde att jag såg Sovjet spela ishockey medan jag tänkte på något annat. Det behövdes ingen koncentration, det blev ju ändå ingen spänning, man visste hur det skulle sluta.
Ishockeyvärlden kommer aldrig att få se något som Sovjet igen. När kommunismen föll försvann den chansen/risken.
Jag tror inte att fotbollsvärlden kommer att få se något som dagens Barcelona igen.
Visst, det kommer lag som vinner lika mycket men jag tror inte att vi får se ett nytt lag som är så här unikt samspelt.
Grunden är förstås den magiska trion Xavi, Messi, Iniesta. En blandning av personkemi, känsla för det katalanska och ekonomi har gjort att Barcelona lyckats behålla de här tre spelarna längre än det borde vara möjligt i dagens fotbollsvärld.
Jag kan inte tänka mig att en klubb i framtiden kommer att ha råd att behålla tre nyckelspelare så länge.
Det pratades före finalen hur Manchester United skulle stoppa Barcelona.
Standard 1A-svaret var att inte låta Messi rättvänd leta skottläge en bit utanför straffområdet. Det hände i i 54:e minuten. 2–1. Och allt var över fast det var många minuter kvar.
Att Zlatanersättaren Villa gjorde 3–1 gör bara historien roligare. Om Zlatan i sommar flyttar igen kommer Milan vinna titeln nästa år.
Precis som i finalen för två år sedan hade Manchester United de första tio minuterna. Nyckeln var att sätta hård press på Barcelonas backar.
Men när ”Chicharito” vid två tillfällen tidigt tog två orutinerade felbeslut blev Barcelona inte hotat, bara lite kittlat. När United också valde att satsa på snabba, raka djupledsbollar blev taktiken ett moment 22. United hann inte få upp tillräckligt med spelare för att fortsätta sätta tryck på backarna.
Och när Barcelonas backar fick mer tid att slå den första passningen hade resten av laget lättare att slå andra, tredje, fjärde och femtioelfte passningen också.
Manchester Uniteds försvarare hamnade närmare och närmare Edvin van der Sars knä och det var bara en fråga om när och vem. Svaret var Pedro i 27:e. 1–0.
Den största skillnaden mellan Barcelona och alla andra lag i världen är antalet passningsalternativ en bollförande spelare har i anfallen. Följden blir att motståndarna tittar på bollen och alltid missar någon eller några motståndare som smyger sig fri.
När Xavi tog sig fram hade han tre spelare att välja mellan. Han valde att stöta en passning med höger yttersida och Pedro var helt bortglömd i full frihet.
– Överraskande, ylade Niklas och Glenn i tv-sändningen och jag undrade om vi såg samma match.
Däremot var kvitteringen helt oväntad. Men inte helt ologisk. Manchester United hade återigen lyckats få lite press på Barcas backar och då kom chansen direkt.
Rooney avslutade lika tveklöst som om han fortfarande var en 17-åring i Everton.
På den tiden var hans mål ofta en ensam pojkes verk. I går var det mesta Rooney gjorde en ensam mans hopplösa kamp mot ett överlägset lag.