Hur statyn ska se ut?
Ja men självklart som klassikern när han försökte lyfta upp ”Ljungan” under inget-hände-bråket. Då får man med två av svensk fotbolls största vinnarskallar på samma staty. Två av spelarna som betydde mest under de många, ljuva kvalåren.
Nu är landslaget på väg in i en ny tid.
Och även om Åby Ericsons son Håkan är Hamréns bollplank passar inte ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” som soundtrack. Mer Bob Hunds ”Nu är det väl revolution på gång”.
För mig började revolutionen med en märklig syn på ett italienskt fotbollsfält när diset dragit ett sorgligt novembertäcke över badställena runt Rimini.
Erik Hamréns första träningar. Och mannen med skägg drev bollen framåt.
Jaha? Och? Jo, det var det att Olof Mellberg inte gjorde sig av med bollen så fort som möjligt utan drev upp den så långt som möjligt. Helst till mittlinjen. Sen kom passningen. Ni har sett samma sak i träningsmatcherna under Hamrén.
För några år sedan mumlade jag ”neeeej” när Olof Mellberg skulle starta sina stapplande uppspel. Han var en säkerhetsrisk. En osäker bollspridare. Varken Fan eller hans moster visste vart bollen skulle ta vägen.
Men hans inställning i varje landskamp och offervilja i varje närkamp gjorde mig ändå till en ständig medlem i Mellberg fan club.
Sen kom en ny förbundskapten. Och Erik Hamrén hade inte ens hunnit förvånas över Olofs tekniska kunskaper innan han givit Olof ett annat, ökat ansvar.
Det ger Sverige ett annat, högre utgångsläge i anfallen. Det är ett kaxigare och mer självsäkert sätt att närma sig motståndarnas mål.
Hamren säger:
– Möter man motståndare som har en forward blir mittbackens roll väldigt viktig, han får ta många uppspel. Han ska utmana mycket. Om han inte gör det har motståndarna en man mer hela tiden och lättare att försvara sig. Om du som mittback utmanar och går fram, som både Olof och Daniel (Majstorovic) gjorde väldigt bra mot Skottland många gånger, då blir det ett övertag och då kan man utnyttja det.
– Slår man en lång boll för tidigt är det risk att man tappar övertaget och därför vill jag att mittbackarna ska utmana. Det finns risker givetvis. Vi ska inte begå harakiri bara för att vi vill underhålla men jag tror att om vi kan få in det där blir det svårare för motståndarna att försvara sig och då blir det också bättre möjligheter för oss att göra mål.
Ni hör själva.
Det är ett annat landslag som går in i kvalet i morgon.
Med en ny tränare och ett annat spel har flera spelare i landslaget tagit sig friheten att nu – efter alla år av tystnad – prata om hur trist det kändes med Lagerbäcks spel.
En spelare säger inget.
En spelare sade det som behövde sägas när Lars Lagerbäck fortfarande var förbundskapten.
Kombinationen gör min redan stora beundran för Olof Mellberg ännu större.
Så här sade han i Expressen häromdagen:
– Det känns respektlöst att jämföra för mycket. Jag vill inte prata ner Lasse. Om det är något man är missnöjd med så är det bra att ta det när han är tränare.
Och nog tog Mellberg det som behövdes när Lagerbäck var tränare.
Första presskonferensen med Mellberg efter att Lagerbäck stängt av landslagets tre amigos för den sena utekvällen är legendarisk. Råsundas pressbunker blev en frysbox, det blev en glaciärspricka mellan Mellberg och Lagerbäck på podiet när Mellberg lugnt och sansat sade vad han tyckte om Lagerbäcks behandling.
Några dagar senare skrällde Sverige mot Spanien. Det kallades taktisk triumf.
– Vi hade inte tränat på något speciellt taktiskt. Lasse trodde att de skulle komma med tremannaanfall, men det gjorde de ju inte, sade Mellberg när han gav sin syn på saken.
Olof Mellbergs sätt att säga det han tycker i stället för det han tyckte gör att jag undrar om det fortfarande är okej att ha en idol eller om jag är för gammal.
Hans hängivenhet efter alla år gör att jag bestämmer mig. Det är okej.
Ta matchen mot Bosnien. Är man inne på sin 101:a landskamp och matchen redan är avgjord borde man inte hetsa upp sig över ett domslut i slutet. Olof Mellberg blev skogstokig. Jag älskade vad jag såg.
Eller ta träningen häromdagen. Ett avslut blev en grym felträff och nånstans hördes ett kompisrått skratt. Olof Mellbergs kroppsspråk visade att han inte såg det minsta roliga i missen. Jag älskade det också.