Om vi skalar bort allt pajkasteri mellan polisen och de organiserade supportergrupperna om vem som gjorde fel och varför.
Två andra saker fastnade vid senaste derbyt i Globen.
Applåderna och tystnaden.
De tvetydiga applåderna och den talande tystnaden.
Klackfolket ägnade en del av matchen åt att springa ut från sin läktare i nån protest. Några stod trots påtryckningar kvar för att följa och stötta sitt lag, heder åt dem, jag har alltid haft extremt svårt för påtvingade massaktioner.
Protesten ackompanjerades av applåder från sittplats. Vissa applåderade säkert för att klackfolket demonstrerade mot polisens sätt att flytta fram positionerna. Men jag hörde röster bland applåderna som visade att det fanns sittplatspublik som var trötta på att störas av allt tjafs. Allt de ville var att få se sitt lag spela hockey. Ingen klack, inga mer avbrott.
När klackfolket var ute i korridorerna var det lugnt på läktarna.
Skrämmande lugnt.
Trots att det var ett derby var det så där dödstyst som när slipsarna under några iskalla ishockeyvintrar ströp all stämning och hockeyn försvann från Globen.
Det bevisade att klackarna inte bara har behövts för att skapa drag i Globen. De har varit en nödvändighet.
Nu är det en nödvändighet att sittplatsfolket kan klara sig på egen hand. I så fall är det en intressant milstolpe i svensk supporterkultur och ett hörbart bevis för att ordet supporter aldrig har med läktarsektion att göra.
Jag har aldrig upplevt sån sagolikt galen stämning på en ishockeymatch som i Globen.
Å andra sidan har jag aldrig känt sånt obehag på en ishockeymatch som i Globen.
En krönikörs dödssynd är att bygga sitt resonemang kring å-ena-sidan och å-andra-sidan.
Men det är precis vad det här fallet handlar om. Därför blir resten av den här krönikan sju dödssynder:
1) Å ena sidan är det ansvarsfullt av ordförandena för Järnkaminerna och Black Army att uppmana sina medlemmar att inte gå på derbyt för att det kan vara farligt. Å andra sidan visar det att den sista ironikern inte är död. Det är så där många supportrar känt inför många matcher på grund av den stämning andra supportrar skapat.
2) Å ena sidan skulle allt gått smidigare om polisen varit tydligare med att man bytt taktik. Att gå in på en klacksektion var tidigare den sista åtgärden, nu är den hastigt och olustigt en av de första. Å andra sidan håller AIK-alliansens Victor Capel med om att klimatet på läktaren blivit tuffare. Ordningsvakter och publikvärdar har ofta inte klarat att hålla läktargångarna fria. Och det är knappast polisens huvuduppgift att berätta hur man tänker jobba.
3) Å ena sidan är det sorgligt att polisen ska göra storsatsningar på derbyn. Å andra sidan är det precis som Djurgården skriver på sin hemsida. ”En direkt konsekvens av de oroligheter på läktarna som vi såg under de tre första derbyna förra säsongen”.
På AIK:s hemsida har folk uppmanats att skicka in sina berättelser om polisövergrepp. Det är inte så konstigt att polisen tycker att samarbetet fungerar bäst med en av klubbarna.
4) Å ena sidan var det för jävligt att en liggande djurgårdare fick ta emot batongslag av en polis inne i Globen vid senaste derbyt. Å andra sidan var det minst lika hemskt att se skräcken i några barns ögon när vi tryckte oss upp mot väggen för att inte bli nersprungna av män som flydde ett supporterslagsmål utanför en ingång vid derbyt före.
5) Å ena sidan är jag en blåögd idiot som tror att det går att få lugna derbykvällar med fullt drag från stora klackar. Å andra sidan vet jag att det finns små grupper bland supportrarna som inte vill ha ett lugn som klubbar, polis och supporterorganisationer skapar tillsammans. Det enda lugn de kan tänka sig är det de skrämmer andra till.
Det är det överlägset största supporterproblemet i Sverige.
6) Å ena sidan är det olyckligt att dialogen mellan poliser och supportergrupper brakat samman. Å andra står det i supporterkulturens ABC att man inte ska bli för mycket polare med polisen. Redan innan Dagmar Hagelin försvann skreks det ”ARGENTINA, ARGENTINA” så fort två eller fler poliser visade sig på en svensk läktare.
7) Å ena sidan är det logiskt att polisen ägnat kraft åt vissa supportergrupper. Å andra sidan är det helt sjukt att den stora sittplatspublikens behov varit så lågt prioriterat. De värsta risksupportrarna har ibland glidit fram i en gräddfil ända in på läktaren, eskorterade av polisen. Svensson-supportrarna har fått hålla sig undan bäst de kunnat för att inte komma i kläm.
När jag var liten var det två saker som oroade mig när jag skulle gå på fotboll med morfar. 1) Att vi skulle hamna i närheten av ett bråkigt fyllo. 2) Att vi skulle hamna bredvid någon som höll på andra laget. Morfar tog mig till Söderstadion, därför var det första självklart vanligast.
Jag minns hur märkligt jag tyckte att det var att någon jobbig idiot fick förstöra för så många.
Den läktartraditionen har bisarrt nog fått leva vidare på svenska arenor i årtionden, inte minst i klackarna.