Portugal har varit mycket mer än Ronaldo i VM men om laget åker mot Spanien är det han som mycket mer än någon annan får största skulden.
Några magiska dagar i Portugal 2004 fick mig att tro att Rooney och Ronaldo skulle dominera kommande mästerskap. Jag var inte ensam om att tro, inte ensam om att ha fel.
Jag satt nära planen på Estádio da Luz och vred huvudet åt höger och såg Wayne Rooney trampa snett nere vid kortlinjen. Verkade inte så farligt. Det var det. Hans kvartsfinal mot Portugal var över. Hans EM slut. England föll ihop och har aldrig varit lika bra igen.
Ett par timmar efter Rooneys felsteg höll jag på att packa ihop datorn. Ronaldo vandrade förbi några meter nedanför och ni vet hur han ser ut när han är nöjd. Hakan är lyft långt från bröstkorgen, ögonen lyser, tänderna blänker. Han såg ut så. Han gick med två kompisar men i vänsterörat glimmade bara ett vulgosmycke på den tiden.
Sedan det mästerskapet har Rooney och Ronaldo förväntats fixa det för sina landslag, men inte gjort det.
Rooney kom, sågs, men spelade knappt i årets VM.
Han fick usla passningar att jobba med, det måste man ge honom. Men han gjorde heller inget för att göra matcherna jobbiga för motståndarna. Såg mest olycklig ut.
Det har inte Ronaldo gjort. Han han smajlat och skjutit. Och verkade trivas kanonbra på reklambilderna som släpptes före VM. Han spände sig och fotograferna sköt.
Rooney verkar inte bekväm i rollen han fått sedan Beckhams bäst-före-datum gått ut. Han har försökt spela rollen som reklamobjekt i historien om gatans tuffa kille som blev en av världens största stjärnor men någonstans på vägen försvann det enkla och raka i Rooneys spel och skotten ebbade ut.
Rooney fick bara iväg 13 skott på fyra VM-matcher. Messi har skjutit 23. Ronaldo 17 och då har han ändå bara spelat tre matcher.
Var det Rooneys rädsla för att misslyckas som syntes i hans frustration?
Mycket möjligt.
Det nya med VM är inte det engelska misslyckandet. Det nya är det engelska erkännandet om hur jobbigt det kan kännas att dra på sig tröjan med tre lejon på. Det var till och med uppe i ett svenskt studiosamtal och då har det gått långt.
För fotbollen är inte mer teoretisk någonstans i världen än i svenska tv-kanaler.
Från Sydafrika till Stockholms skärgård var en resa från matcher live till VM framför tv-n. Men också från tv-tittande i Sydafrika till Sverige och det var då det dånade av kulturkrocken.
Här är det tränarnas spel. I Sydafrika var det talangernas.
Där pratades om vad talangerna skulle göra. Här pratar experter alltid om hur de tror att tränarna tänkt. Därnere satt många gamla brittiska fotbollshjältar och det lät därefter. Det var inte frågan om att rita och dra pilar, det var raka rör och passion.
När det ritas och pilas och analyseras i svensk tv blir det så sterilt att spelarna inte verkar gjorda av kött och blod, inte fyllda med känslor och nerver.
Men på tredje dagen hände något.
I TV 4-studion satt en man och pratade om det mentala. Det skulle avgöra om Rooney skulle få det att lossna och om England skulle få det att lyfta. Stuart Baxter. Britt så klart. Det var en svensk tv-revolution i det lilla.
Och det var i linje med hur VM varit.
Turneringen har varit ett litet steg för fotbollen men ett större steg för det mänskliga. När Italien kraschat och Marcello Lippi tog på sig skulden var det mest intressanta detta han sade:
– Om man spelar så här viktiga matcher med rädsla i benen, huvudet och hjärtat så har inte coachen gjort ett bra jobb i den taktiska, tekniska och psykologiska förberedelsen.
Rädsla och psykologi. Fabio Capello pratade hela VM om det psykologiska tryck engelska landslagsspelare lever under. Rädslan de känner för att misslyckas. Spelarna förnekade först. Ingen ville erkänna. Ingen ville verka svag.
Men sedan, inför sista gruppspelsmatchen, satte sig lagkapten Stevie Gerrard framför mikrofonerna och kom ut som rädd.
– Nyckeln är att spela utan rädsla, sade han.
– Det finns press och rädsla. Om man spelar för England har du stort stöd men det hjälper inte om om du går ut och spelar med den där rädslan.
Det var en engelsk fotbollsrevolution i det stora.
Inför Portugals slutspelmatch pratar Cristiano Ronaldo om känslor, drömmar och rädsla.
– Vi är inte rädda för något lag. Nu har vi klarat gruppen och kan drömma.
Till sist: På Fifas hemsida finns ett sammandrag från Tyskland-England, men Lampards bortdömda mål saknas.
Fifa – en del av Nordkorea.