– Ugandierna är väldigt intresserade av engelsk fotboll, de stödjer inte de lokala lagen. I stället för att gå på matcher så gör de som kenyanerna, ser på Premier League på klubbar, pubar – var som helst där det finns en tv, säger Williamson till DN.se.
Man kan knappast lägga hela skulden för Kenyas och Ugandas misslyckanden vid Steven Gerrards och Wayne Rooneys fötter. Även om publiken nobbar de inhemska lagen så är problemet betydligt större.
Cecafa har elva medlemmar: Kenya, Uganda, Tanzania, Sudan, Etiopien, Eritrea, Djibouti, Somalia, Rwanda, Burundi och Zanzibar*.
Inget av landslagen har någonsin kvalificerat sig till ett VM.
Sudan är det senaste landet av dem att vinna afrikanska mästerskapen. Det var 40 år sedan.
Just Sudan var enda representant i afrikanska mästerskapen 2007 och förlorade samtliga matcher. I de pågående afrikanska mästerskapen i Angola är Cecafa helt utan representation.
Mer än var fjärde person i Afrika bor i dessa länder, men inte en enda av den långa rad av afrikanska stjärnor som glänst på fotbollens scen genom åren kommer därifrån.
Det finns mycket som skiljer länderna åt. Historia, traditioner, ekonomi, topografi, befolkningssammansättning. Men det finns gemensamma nämnare, inte minst inom fotbollen.
– Korruption, svarar Ugandas förbundskapten Bobby Williamson blixtsnabbt på frågan.
– Pengar som skulle till fotbollen har hamnat i andra personers fickor, så mycket har jag förstått, även om läget i Uganda är ett annat nu.
Han är långtifrån ensam om sin iakttagelse kring korruption i regionen. Gichinga Njoroge, tidigare sportjournalist och numera knuten till Cecafa, summerade läget i The Observer förra året.
– Kenya illa, Uganda illa, Tanzania illa, Etiopien hemskt, sade han till tidningen.
Det internationella fotbollsförbundet, Fifa, har också flera gånger reagerat starkt på att staten lagt sig i fotbollens angelägenheter. Bland afrikanska nationer som straffats märks Etiopien och Kenya. Men samtidigt anklagar Cecafa:s ordförande Nicholas Musonye den politiska ledningen för bristande engagemang.
– Det är utan tvekan så att regeringarna i vår region har struntat i fotbollen, vilket våra resultat visar. Bortsett från president Kagame (i Rwanda), som själv är fotbollsintresserad, så saknas statligt engagemang, sade Musonye förra året till BBC.
En aspekt som dyker upp i diskussionen om de östafrikanska länderna är spelarnas fysisk. Tanzanias förbundskapten Marcio Maximo beklagade sig förra året över att hans lag har spelkvaliteten men inte den fysiska kapaciteten att konkurrera med västafrikanerna.
– Jag håller med. Om man tittar på fysiken hos kenyaner och jämför med exempelvis nigerianer, ghananer och ivorianer, så är den annorlunda. Kenyaner har ofta en kroppsbyggnad som är mer lämpade för löpgrenar, säger FN-medarbetaren Robin Ujfalusi till DN.se.
Han är kusin till den tjeckiske stjärnspelaren Tomas Ujfalusi, har varit hjälparbetare i bland annat Kenya och skrivit boken ”Hur fotboll spelas i Afrika” (”Jak se hraje fotbal v Africe”). Robin Ujfalusi återvänder snabbt till fotbollens betydelse.
– Många européer inbillar att kenyaner brinner för friidrott men det stämmer inte. Det är bara vid ett fåtal specialskolor som elitidrottare utbildas. Större delen av befolkningen är galna i fotboll, precis som på alla andra håll i Afrika söder om Sahara. När jag var i Nairobi och kenyanerna vann en massa medaljer i friidrotts-VM för några år sedan var det ingen som verkade bry sig.
Helt centralt i den bristande utvecklingen i regionen är ointresset från europeiska klubbar. Agenterna flockas till afrikanska mästerskapen, där länderna från öster lyser med sin frånvaro, inte till folktomma läktare i Kenya. Talanger dammsugs från de många fotbollsakademierna i Accra (Ghana) och Abidjan (Elfenbenskusten), inte från gatorna i Addis Abeba (Etiopien) eller Mogadishu (Somalia).
Lägg därtill att flera europeiska länder, exempelvis Storbritannien, förblir en stängd dörr för östafrikanska spelare på grund av regelverket. I vissa fall krävs inte bara att spelaren medverkat i merparten av sitt lands senaste landskamper, utan också nationen varit rankad som sämst 70:e i välden de senaste två åren**.
Uganda är bäst av Cecafa-länderna. På plats 75.
– Jag vill att mina spelare kommer till Europa och får erfarenhet, de är bra nog att spela i länder som Sverige, påpekar Ugandas förbundskapten Bobby Williamson.
Men alla afrikanska spelare när inte drömmen om att blir fotbollsproffs i Europa.
– De sudanesiska fotbollsspelarnas mentalitet är ett problem. De vill inte spela utanför landet och nu har vi inga utlandsproffs, sade ordföranden i Sudans fotbollsförbund Kamal Shaddad förra året.
– De social banden är så starka att de känner sig isolerade utomlands. Så, var gång vi möter lag med 17 utlandsproffs eller så, då kan man inte räkna med att vinna.
I grannlandet Eritrea vill spelarna dock inte annat än ut. Regimen tillät landslaget att delta i Cecafa Cup i Kenya i december. Men tolv spelare hoppade av.
– Det är väldigt dumt, de borde vara hemma i Eritrea och ta hand om sina familjer. Nu kommer inte heller idrottsmän att komma ut igen, säger Gunnar Norebö till DN.se när han får höra om avhoppet.
Norebö, med meriter från norska storklubben Brann, bytte för fem år sedan en fotbollskarriär i Norge mot att göra en insats för fotbollen i Eritrea, som spelande tränare för Tesfa FC i huvudstaden Asmara. Han är tillbaka i Norge men fortsätter att stödja klubben, som är ett hjälpprojekt i den norska ambassadens regi.
– Situationen i Eritrea har blivit värre sedan vi pratades vid senast (för ett halvår sedan). Priserna har gått upp och folk har det ännu svårare. Jag får hela tiden mejl från Tesfa där de ber om mer pengar. Det är snart inga utländska organisationer kvar i landet.
Tesfa var i cupfinal förra säsongen i en liga som är professionell och där Norebö menar att de bästa lagen är i klass med den näst högsta i Norge. Men han suckar tungt när han får frågan om framtiden.
– Landslaget har haft hyfsade resultat. Men den politiska situationen i landet, bristen på mat och pengar gör det enormt svårt att tänka framåt.
Men det finns trots allt ljusglimtar för fotbollen i Östafrika. Sudans Al-Hilal har två gånger på de senaste tre åren nått semifinal i afrikanska Champions League, det första laget från Cecafa-länderna att nå så långt på 20 år.
Det stora Fifa-stödda hjälpprojektet Mathare Youth Sports Association i Kenya ses som ett lysande exempel över kombinationen social verksamhet och elitsatsning.
– De har lyckats nå herrarnas högsta liga med två lag och damernas med ett, säger Robin Ujfalusi, som själv arbetet med MYSA.
– Spelarna har bland annat inskrivet i sitt kontrakt att de måste göra ett visst antal timmars samhällsarbete och de motiveras att studera och verka som förebilder för unga.
Elfenbenskustens förbundskapten Vahid Halilhodzic öste för bara ett par veckor sedan beröm över Tanzania efter en knapp 1-0-seger och Ugandas förbundskapten Bobby Williamson är trots allt hoppfull om framtiden för landslagsfotbollen i regionen.
– Absolut. Men allt måste vara transparant, som i Uganda nu, när det faktiskt går framåt och pengar faktiskt når fram, inte bara ner i olika individers fickor, säger Williamson.
– Jag tror att Uganda men också Kenya, Rwanda och Tanzania kan göra avtryck på den afrikanska kontinents fotbollskarta inom en snar framtid - och varför inte på världskartan?
* Zanzibar bildar tillsammans med Tanganyika staten Tanzania, men har visst självstyre. Senast i november förra året kom öns fotbollsförbund med en ny uppmaning om att bli upptagen i Fifa. Zanzibarministern Ally Juma Shamhuna pekade då på Storbritanniens olika landslag som en förebild.
** Dessa regler gäller inte i Sverige, där utgångspunkten för icke-EU-spelare endast är att de som professionella spelare kan förtjäna sitt uppehälle.