Både styrelsen och supportergrupperna uppmanade till tio minuters protestaktioner i olika syften. I den nionde bröts alla protester och allt spel tillfälligt.
Någon hade kastat något och jag vill inte tänka på vad som hänt om spelet inte fortsatt.
AIK:s diffusa klubbledning försökte i veckan brösta upp sig efter det senaste våldet kring AIK:s matcher. Nu skulle de hårda handskarna på. Nu skulle det tas i på allvar.
Två fel med det:
1) Sån där lättköpt opportunism funkar bäst hos de utanför AIK. De som skriker att nu får det vara nog men aldrig har skrikit av kärlek och hat på Råsunda. Den diffusa ledningen vill sända ut signaler att man tar problemen på allvar men riskerar att göra självmål och tappa mark och försämra samarbetet inåt.
2) Det här har jag hört lika många gånger som jag hört AIK-fans skrika avgå.
De tomma, hårda tonerna utåt leder bara rakt in i en återvändsgränd. Det enda jag tror på är en dialog och ett samarbete med de goda, starka supportergrupper som finns.
Det heter Allmänna Idrottklubben. Och den här klubbens viktigaste framtidspunkt är att leva upp till sitt namn. Ska den vara öppen för allmänheten så måste den vara det lika mycket för de viktiga barnfamiljerna som för dem som åker ut i landet i lagets namn och ser att ”bönderna dom gapa utav fasa”.
De flesta som älskar AIK blev inte förälskade i Jyrki Nieminens tvättbräda, Gary Sundgrens känsliga vänsterfot eller Rikard Norlings glasklara analyser.
Fler har som små glin hamnat på Råsunda och dragits med av den blandade känslostorm som finns där. Vissa tilltalas av sjöscouterna. Andra lockas av det som känns lite kaxigare, lite mer spännande, lite mer skrämmande. Som AIK.
AIK har alltid och kommer alltid vara en blandning av kärlek och hat. Den blandningen måste AIK:s diffusa ledning lära sig hantera, den måste fungera, den kommer aldrig försvinna.
AIK har aldrig varit och kan aldrig vara en kramgo Bamseklubb. Det är ingen idé att AIK-ledningen försöker låtsas. Jag vet inte vem de försöker lura. Ingen går på det.
Det är kaoset och storleken och storleken på de kaosartade känslorna som gör AIK.
Alla AIK-are har någon gång berusats av känslan att vara svartgul när det är AIK mot alla.
Alla mot AIK.
AIK är en jävligt stökig skolklass i ett klassrum med korsdrag och visst, man kan kasta ut problembarnen och låsa dörren men då kommer det bara nya problembarn i martyrernas namn.
Den diffusa AIK-ledningen leder en speciell klubb.
I ingen annan klubb i Sverige är det lika viktigt att klara att styra det som händer på och utanför planen samtidigt.
Ingen annan klubb i Sverige kan ha såna problem utanför när livet på planen ändå är bra. När AIK var på väg in i Champions League 1999 var en polis så hotad att det sköts varningsskott. När AIK hade tagit guldet 2009 blev det invasion på planen och även om en del bara sprang omkring där nere i lyckorus var det annat som lyste i ögonen hos de som tagit täten. Guldet var taget. Ullevi intaget. Och på läktaren pågick jakten efter motståndarfans.
I ingen annan klubb är det lika viktigt för spelarna att kunna prestera på planen – trots allt som händer utanför.
I år har det hänt så mycket kring AIK att det inte är konstigt att laget ligger där det ligger.
Det märkliga är att IFK Göteborg inte ligger högre. Med de här spelarna och med det här enkla, effektiva spelet borde säsongen inte blivit så bökig.
De blåvita brytningarna i kombination med snabba anfall skapade stora problem. AIK visade stor sårbarhet när laget tappade bollen men AIK visade också ett spel som borde räcka till nytt kontrakt.
Problemet var den sista, avgörande, öppnande passningen. Mohammed Bangura gjorde mycket men han fick inte de rätta passningarna när han var i läge och han hade ingen att passa när han kom bakifrån med bollen.