Om ni hade vägarna förbi Globen, Gullmars eller Skärmarbrink runt sjusnåret igår kväll och bara gick på ljudet från Söderstadion måste ni ha trott att Lars-Åke börjat spela höst-vår och att Hammarby tagit sitt andra SM-guld i historien.
Det var bara andra segern för året.
Men 1–0 mot Malmö kom när Hammarby (enligt tränare Gustavsson) varit så långt ner i skiten att det inte går att komma mycket djupare och när många (också enligt Gustavsson) velat pissa på Bajen. Att ta tre poäng när många pissar på en och delar av spelet är skit är tydligen så skönt att det måste ha hörts långt in på Södermalm.
Det var stående ovationer från läktaren och applåder från planen redan före avspark. Det är en hårt prövad kärleksaffär som pågår och passionen fanns kvar. Det hördes i vrålen efter en vunnen närkamp, syntes när hela läktarsektioner reste sig efter en rensning.
Segern togs av ett lag som enligt fansen ”Spöar Djurgården och Gnaget varje dag. Varje dag.”
Och där är Hammarbys styrka och svaghet.
Jag har i år sett laget spela lysande borta mot Elfsborg, köra över Djurgården i årets första derby och slita helvetiskt mot Helsingborg. Och haverera fullständigt mot lag som haft sämre trupp eller varit i samma krisläge som Hammarby.
Hammarby kan inte lita på sitt eget spel i år utan måste förlita sig på att laget också klarar att ta fram den här inställningen, moralen, glöden, offerviljan och den här effektiviteten mot lag som kommer till Söderstadion och backar hem. Mot lag som inte vill ha bollen lika mycket Malmö. Och i situationer som är mer slentrian än akut krisläge.
Laget med en back som heter Monday måste klara att ta poäng i vanliga måndagsmatcher.
När svarta krisrubriker och stora motståndare inte hjälper till att pumpa upp adrenalinet.
När Hammarby tog sitt historiska guld var spelidén historiskt enkel. Om inte Kennedy snurrade upp halva motståndarlaget bestod idén av att någon skickade upp en lång boll mot Peter Markstedt som skarvade ner till Andreas Hermansson, han sprintade loss och pangade in bollen i mål. Fotboll är ofta ett enkelt spel. Ekonomiska krisåret 2001 var mycket enkelt på planen.
I går skruvade Malmös Wilton Figueiredo en frispark i stolpens insida, två minuter senare nickade Daniel Andersson (Djupleds-Danne var lysande i första halvlek) i ribban.
Däremellan stack Hammarby upp. Simon Helg hittade Charlie Davies som lekte Hermansson. I matchens prestation vände han i fart, fick med sig bollen med höger yttersida och sköt matchens enda mål i steget.
Det här var den rike kusinen från landet mot det slitna problembarnet från huvudstaden.
Malmö åkte upp från sin nya, skinande arena till Hammarby som väntade på slitna, utdömda Söderstadion.
Malmö kom för att haka på toppen och Hammarby för att överleva. När Tony Gustavsson efteråt sade att ”Vi lyckades dra ner bolltempot ganska bra” förstår ni vilka inre krig Hammarby för.
Hammarby har under det här årtusendet pratat om och jobbat för att spela en snabb, passningsintensiv fotboll framåt. Men i det här läget håller inte det. I det här läget och mot såna här lag måste lägena att gå framåt värderas oerhört noga och försiktigt.
I det här läget är det också helt nödvändigt att spelarna lyssnar på tränare Gustavssons budskap om att uppladdningen inför BP på onsdag redan börjat.
Och samtidigt:
Han har kallats Tony Tiger. Sett ut som Tärde Tony.
Just i dag ska han unna sig att lyssna på skrattande barn, vindarnas sus och slussarnas brus. Just i dag ska han passa på att njuta av måsarnas flykt, solglittrets dans och se framåt mot härliga tider.