Till sist satt jag bara och log.
Det hade varit så oroligt men till sist blev det bara roligt och när Pontus Wernbloom löst upp alla nervknutar var det bara njutning kvar.
Det fanns många hjältar i går. Många som hade bytt om det gått, många som kommer att ha ont i dag.
Många kommer också att vakna med ett leende i ansiktet men ingen kommer att ha ett så stort som Pontus Wernbloom. I går var krigaren från Kongahälla kvalkungen av Råsunda.
Det var så logiskt. Spelaren med fotbolls-Sveriges största leende visade vägen för Nya Landslaget. Det som är leende.
I morgon är det tolv år sedan Tommy Söderberg hade sin första tävlingsmatch. 2–1 mot England på Råsunda och det var bom, bom, swopp, swopp och hjältarna var Mjällby och Ljungberg.
Mjällby forcerade in ett mål då. Det nya kärnkraftverket tryckte in ett mål nu och skyfflade in ett till sen.
Och allt snack om att det inte spelar någon roll vem som gör målen är skitsnack.
I går var svenska landslaget tillbaka på fotbollsscenen.
I går fick vi beviset för att allt vi trott och hoppats om det Nya Landslaget inte bara var tro och hopp utan tre poäng och verklighet.
Och betydelsen av att det var en av de nya spelarna, en av spelarna som har Framtiden som mellannamn, som avgjorde går inte att underskatta. Mål ett lyfte Pontus och Pontus kommer att hjälpa till att lyfta laget.
Det är mycket nyheter med nye förbundskaptenen. Att beordna vattning av planen före avspark är en, att offentliggöra kvällens startelva till dagens lunch en annan.
När elvan kom visade Erik Hamrén att han menar allvar med Nya Landslaget. Bajrami och Toivonen som väntat, Lustig nästan lika givet. Och svaret Kim eller Pontus blev först Pontus Wernbloom.
Precis som jag ville. Absolut inte som jag trodde.
Men i landslaget från mellanmjölkens land hamnade många spelare på mellanhand i början, inte minst Toivonen och Wernbloom. Anders Svensson var ovanligt svag, för Wernbloom var det mesta bara ovanligt.
Det var det också för de svenska mittbackarna. Det är de – Mellberg och Majstorivic – som ska sköta uppspelen genom att driva upp bollen och söka passningsvägar i mitten men det där hade ungrarna lärt sig. De svenska uppspelen blev enkelspåriga och lättstoppade.
Men ungrarna hade inte lärt sig hur de skulle hålla koll på Zlatan Ibrahimovic. Lagkaptenen hade i första halvlek fotbollsskola med det unga Nya Landslaget. I den 23:e minuten bjöd han på sin femte framspelning. Ola Toivonen hade redan bränt ett friläge och där, i 23:e, sumpade Bajrami ett nästan lika bra läge.
Och sedan fick Zlatan en chans själv, nej två chanser själv, och han brände båda och det var roligt men också oroligt att se det svenska laget.
För de ungerska attackerna och omställningarna var farliga. De spred varningssignaler som svenska landslaget tolkade rätt.
I andra halvleken blev uppspelen och rörligheten bättre men bäst var avsluten. I kval kan man spela hur vackert som helst men utan mål betyder det ingenting.
På tal om mål. Nu har Sverige hållit nollan i fyra av de fem senaste matcherna.
Sånt kan betyda massor.