Fotboll

Klas Ingesson: Jag kör tills det är färdigt

När gamle VM-hjälten Klas Ingesson ombads leda Elfborgs allsvenska lag kunde han inte säga nej, trots en kronisk cancersjukdom. Nu coachar han från rullstolen.

Min första känsla är att det här är för mycket. Älskar man fotboll har man nog en förkärlek för romantiska sportfilmsklichéer med dragning åt det sentimentala. Men när den cancersjuke gamle mittfältskämpen, han som aldrig fick den rätta uppskattningen under sin karriär och som nu anställts av det allsvenska fotbollslaget för att lära ungdomarna värdet av hårt slit, när han mödosamt kämpar sig upp ur rullstolen för att sätta sig till rätta i fåtöljen, då känner jag att producenterna till den här filmen kunde ha nöjt sig med hälften.

Den känslan går snart över. För visserligen är Klas Ingesson lite försenad eftersom provtagningen hemma i Ödeshög drog ut på tiden. Visserligen måste han hämtas vid bilen och skjutsas in på Elfsborgs kansli, eftersom risken för benbrott på grund av hans benskörhet gör att han för närvarande måste sitta i rullstol. Visserligen är hans kinder svullna av kortisonbehandlingen och hans ena arm i mitella eftersom musklerna stelnar och armen fastnat i en viss position, visserligen hänger jeansen på honom och han har den rullstolsburnes oknutna skor, men det är någonting med Ingesson som jagar bort alla känslor av gråtmildhet eller överdriven hänsyn.

– Det är piss, svarar han på frågan hur han mår. Senorna har fått stryk. Det är inflammationer och en massa skit och mellan gångerna jag fått tillbaka cancern har jag inte hunnit träna upp mig ordentligt. En är ju ingen bodybuilder, direkt. Men det är bara kroppen.

Och så pratar han oavbrutet i en och en halv timme, tills han blir hes.

Det är svårt att komma undan den första frågan: Hur kan man ens tänka på att ta ett av de mest utsatta jobben i Sverige, det som allsvensk fotbollstränare, om man har obotlig blodcancer?

– Jag var inte så här när jag tog’et, säger han på sin breda östgötska dialekt. Sedan att det blev så här med att kroppen inte mår så bra, det är ju som det är. Men så länge cancern inte är tillbaka så är det inga problem. Och sitta hemma, då blir jag galen.

Det var i höstas som de regerande allsvenska mästarna Elfsborg hamnade i en svacka och sparkade tränaren Jörgen Lennartsson. Klas Ingesson, ungdomstränare i klubben, tog över temporärt. Men klubben började snart försöka övertala honom att ta sig an jobbet på permanent basis:

– Min inställning var att jag inte skulle bli’t. Jag hade ingen som helst lust. Men så kom frågan hela tiden och när jag fick tänka till lite insåg jag att den här chansen aldrig kommer tillbaka. Särskilt inte i en sådan här stor klubb.

Förr i tiden var tränarbanan en normal karriär för en gammal fotbollsspelare. Men precis som samhället i övrigt har branschen blivit mer och mer specialiserad och det är ovanligt med tränare utan särskild utbildning. Ingen av Ingessons båda företrädare, Magnus Haglund och Jörgen Lennartsson, har spelat fotboll på hög nivå.

Men Elfsborg visste vad Ingesson kunde till­föra. Det går en story om när Boråsklubben, känd för sina små nätta lirare i pannband och sin artistiska men inte särskilt robusta, spelstil förlorade avslutningsmatchen i allsvenskan 2005 med 1–8 mot Djurgården. De utskämda spelarna skickades på överlevnadsläger i Östergötlands skogar med den gamle landslagsliraren Ingesson. Ingesson inskärpte i dem att man helt enkelt aldrig fick tillåta sig att förlora med 1–8. Benpiporna måste ryka på motståndarna långt innan dess. Året därefter vann Elfsborg allsvenskan för första gången på 45 år.

Klas Ingesson ler åt historien. Jo, det är lite så. Det är ju så han är känd: som skogshuggaren, slitvargen från Ödeshög som inte var det minsta elegant, men som tog sig fram med sin löpförmåga och sin fruktansvärda vilja. År 1988, 21 år gammal, kom han till IFK Göteborg, på den tiden Sveriges bästa lag, ett år senare till landslaget och startade sedan en proffskarriär som varade i över tio år och som förde honom från Mechelen i Belgien till PSV Eindhoven i Holland, Bari och Bologna i Italien och Olympique Marseille i Frankrike. När Sverige tog VM-brons i USA den magiska sommaren 1994 var han den outtröttlige grovjobbaren som slet osjälviskt på mittfältet för att de mer publikknipande stjärnorna – Tomas Brolin, Martin Dahlin, Kennet Andersson – skulle kunna briljera. Det kändes helt stilriktigt att han kom till turneringen med halsen i stödkrage efter att ha kolliderat med en älg i bilen. Detta är de värden han står för och som han känner är hotade i dagens Sverige:

– Hela samhället har blivit annorlunda. Det är mycket mer individuellt, mycket yta. Det är för mycket snack om var och en. Det jag säger till de unga är att man måste förstå att det är genom lagets prestation jag blir bra. Och det har vi tappat: Gör jag bara så jag syns, då är det inte så viktigt att laget går bra. Så var det inte förr. Var det nån som hade det tänket fick han ju så mycket stryk på träningen att det bara var att rätta in sig i ledet igen. Men nu är det ju … Vem är störst i laget, vem är playboyen, du har Balotelli (Mario, italiensk landslagsspelare), alla lag har spelare som glorifierar det här rebellgrejset.

Stor skillnad mot när du var ung?

– Ja, fy fan. Jävla skillnad.

Delvis handlar det om ett förändrat fotbolls­ideal. Den gamla, kollektiva svenska modellen betonade försvar och organisation. Det nya betonar glamour och underhållning:

– Nu ska det bara vara tiki-taka, säger Ingesson och refererar till Barcelonas och det spanska landslagets ögonfägnande spelmodell. Men vi glömmer det vi var bra på tidigare och det är lite farligt. Många unga tittar bara på vilka fina mål Zlatan gör, men jobbet han gör snackar vi inte om.

Märks det på dagens landslag också jämfört med er från 1994?

– Ja, vi hade nånting ihop, vi hade en dynamik ... det var laget det handlade om. Man pratade aldrig om individuella spelare, man pratade aldrig om ”Svarre” [Stefan Schwarz], man pratade aldrig om Thern på det viset som vi gör nu. Vi hade Brolin och han var tongivande. Men han var inte den ende. Nu pratar vi bara om Zlatan, vi vinner med Zlatan, vi förlorar med Zlatan … Det tror jag gör att de andra inte riktigt kliver fram. Förr, det fanns en trygghet i laget som lyfte alla. I dag är det Zlatan. Och Zlatan är ofta jävligt, jävligt bra. Men det räcker ju inte.

Men Ingesson vill inte helt skylla på de yngre spelarna att det blir så.

– Det otäcka är att vi äldre så tidigt bedömer vem som är bra och inte bra. När en annan kom fram kunde man spela i division två till man var 20. Sedan gick man till Blåvitt och fick vara med direkt. Det kommer aldrig mer att hända. Är du inte med på de här distriktslägren när du är 14–15 bast, ja, då är du körd. Om du lyckas och det sen går emot, då finns det inga verktyg. Det är det jag har försökt få dem att förstå: Du kan vara jävligt, jävligt bra, men när du kommer upp till toppen, då är nästan alla lika bra och då är det här uppe det gäller.

Han knackar sig mot pannan med en hand där man ser en blå kontusion efter morgonens provtagning. Det var ju just Ingessons psyke, menar han själv, som fick honom att bli ungdomstränare i Elfsborg. Det var de erfarenheter han hade med sig från sin egen karriär. Han var inte den mest talangfulle av ungdomarna hemma i Ödeshög, men han var den som tränade mest.

– Jag brukar säga till dem att kunde jag bli proffs kan vem som helst bli proffs. Man måste ha huvud och en jävla vilja. Jag var aldrig på ungdomsgården, jag tränade ju. Jag har svårt för att göra halvt, liksom. Se på de här äldre, det var inte så många som var fantastiska fotbollsspelare. Men de var ena jävlar på att jobba, slita och ta vara på det lilla du har.

Ingesson pratar också gärna om sin första stora motgång i livet, när han 22 år gammal kom till storklubben PSV Eindhoven i Holland och upptäckte att miljön var en helt annan än den kamratliga anda han var van vid hemma i Sverige. Här var det kylig professionalism och stenhård konkurrens som gällde. Ingessons självförtroende rasade och han upptäckte att den egna viljan inte räckte långt om man inte hade ett lag omkring sig.

– Det var den första dippen i min karriär, då åkte jag på en riktig mina. Då var det tur att man hade en pappa som sade: ”För helvete, kom inte hem hit!”

Men motgången i PSV ledde till att Ingesson fick anlita en idrottspsykolog. Den gamle skogshuggaren försöker inte dölja att han också är en känslig själ. I landslaget bet han inte alltid ihop. Från succén i VM 1994 kom han hem och upptäckte att han var den ende i laget som blivit underkänd i Expressens matchrapportering. Det gjorde honom upprörd, särskilt eftersom han gått med på att spela på mittfältets vänsterkant, trots att han vanligtvis spelade i centrum. Men i svenska landslaget fanns ett av världens bästa centrala mittfälts­par, Jonas Thern och Stefan Schwarz. Ingesson gick till förbundskapten Tommy Svensson, förklarade att han i fortsättningen ville konkurrera om en mittfältsplats i mitten, annars fick det vara.

– Då tänkte jag: Ni kan kasta skit på mig, men jag gör fanemej jobbet på en position där jag själv tyckte att jag inte kunde bevisa hur bra jag är. Och där tog väl… stoltheten över lite för mycket. Nu förstår jag att jag var dum själv. ”Håll käft och spela, för fan, du är med i ett lag som vinner brons!” Men när man är i den åldern, man har ett annat tänk där.

Trots att Ingesson fortsatte spela på europeisk elitnivå kom han aldrig på allvar tillbaka till landslaget. År 1998 kom ett försök till comeback under de nya förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck. Det blev katastrof: Sverige föll med 0–4 mot Spanien, Ingesson irriterade sig på vad han ansåg som de nya tränarnas juniorlagsfasoner (”Om man har en viss ålder, då vet man att det inte är kramkalas. Presterar jag inte, då är jag ute. Då hade jag svårt för att man skulle göra high five i varenda läge”) och så var det slut med landslaget igen. Samma sak våren 2000, när Ingesson enligt egen utsago var som bäst i karriären. Landslaget hade drabbats av tunga skador och förbundskaptenerna vände sig till honom inför sommarens EM-slutspel. Ingesson förklarar frankt att han bestämt sig för att tacka ja, men ändrade sig eftersom förbundskaptenerna gav dubbla signaler:

– Det vart så jävla utdraget och då kände jag, vill de eller vill de inte? Så då vände jag i dörrhålet.

På nytt landar han i en ambivalent slutsats. Det hade varit trevligt att kunna visa svenska folket att han inte bara var den där killen som sprang som satan på kanten. Men å andra sidan: Man måste ju säga vad man tycker.

– Egentligen tror jag att det var bra. Lagerbäck var inte helt hundra på att jag var rätt gubbe för dem, det var därför. Men jag hade kunnat visa upp något annat, många hade blivit överraskade över hur jag var som spelare just då, en helt annorlunda spelare mot 1994. Summa summarum … tror jag nog att det vart rätt i alla fall.

Året efteråt bestämde sig Ingesson för att avsluta proffskarriären och åka hem. En enkel mans karriär skulle få ett enkelt slut. Han hade slitit, tjänat ihop sina pengar, nu skulle han köpa en skogsgård och åka hem och hugga timmer. Det var bara det att det inte var så enkelt.

– Det var ju det här som var min idé hela tiden, det jag hade jobbat för. Men när man har suttit två månader på nätterna och kört maskin till sex på morgon då börjar man undra, vad fan är det här för nåt? Jag minns att jag satt i maskin en vinter och lyssnade på nattradion och så säger de på sportradion att ”Chippen” (Christian Wilhelmsson, svensk fotbollsspelare) har gått till Roma. Och så tänkte jag, nämen vad i helvete och här sitter jag!

– Det otäckaste var nästan att jag hade förändrat mig som människa. Och så kommer vi till det här, egotrippen, som jag aldrig har tyckt att jag är. Men rätt snart kände jag att att det var jobbigt när det blev tyst runtikring en och ingen brydde sig längre. Jag insåg att jag har behov att stå i mitten. Det tyckte man ju inte när man spelade.

Tvärtom. Du var ju den enkle killen som jobbade i det tysta.

– Det var inte riktigt så när man kom hem. Huvudet försvann. Vad är det här? Det är inte alls som jag hade trott! Ska jag stå i kö på posten! Frugan var glad när jag var borta, för hemma var jag vidrig. Men då sa hon te mig att nu får du fanemej: antingen eller.

Nu började Ingesson med den föreläsarverksamhet som bland annat ledde till att han höll sitt överlevnadsläger för Elfsborg. Ett litet substitut för drogen han försökte vänja sig av med: att vara fotbollsproffs.

– Kicken man fick när man gick ut till match, den är så jävla beroendeframkallande. När det verkligen, verkligen brinner till! Står man på San Siro och ska gå ut mot Milan, har Rijkaard (Frank, holländsk fotbollsspelare) och dem jämte och vet att jag är från Ödeshög och nu ska du få åka. Då jävlar! Den smaken i mun!

Det skulle komma ännu värre överraskningar. Runt jul 2008 visade det sig att ryggvärken och tröttheten som plågat honom ett tag var något värre. Beskedet var myelom, en obotlig blodcancer:

– När jag fick beskedet att jag hade cancer, då rasade allt. Då fanns ingenting kvar annat än att det här går åt helvete. Du vet, cancer, man tror att det tar ett par veckor, sedan är det färdigt, va? Och det vart ju ... Det var enda gången jag så här i efterhand kan känna att jag inte hade kontroll. Det var fritt fall från hög höjd rakt ner. Det värsta var att jag hade i huvudet att alla tyckte att jag var en stark person, en kämpe så där. Under dagtid var jag jävligt ”inga problem, jag fixar det här, bara att köra!” Så klockan nio, när alla hade gått hem, då var jag vaken till sex, till frukosten och proverna, så jag sov ju aldrig. Så var det hela tiden …

Han avbryts av en hostattack och börjar om:

– Men jag tror att för att du ska få en vändning i ditt sätt att tänka så måste du ner dit! Och till sist var jag så slut rent fysiskt och psykiskt att jag kom fram till att här kan jag inte ligga! Nu måste jag göra nånting! Då kom ju det här som jag hade som fotbollsspelare tillbaka. Men jag tror alla kommer igenom för det finns inget att välja på. Och då började jag prata om’et! Och när jag börja prata om’et, då vart det lugnt i huvudet. Sedan fick jag information om sjukdomen, att den är kronisk, men att det finns en massa sätt, inte att få den att gå bort, men att behandla den.

Fick du professionell hjälp?

– Nej, jag ville inte … Det är det här som kan vara problemet när man tror att man är Stålmannen. Man tror att man kan fixa allting själv. Men när man inser att man är dödlig, att alla är dödliga, att jag inte är så annorlunda … Man får en insikt om sig själv. Och då blir man ju mycket starkare.

Man föreställer sig ju att det ska ge en insikt om vad som är viktigt i livet. Är fotboll viktigt?

– Nej, egentligen inte. Det som man försakade när man spelade fotboll, det är viktigt. En tacokväll på fredagen med familjen och ”Så ska det låta”, det är ju svinkul. Det hade ju aldrig hänt innan. Det är fan att man ska behöva bli så jävla sjuk för att fatta vad livet går ut på.

Hur har du förändrats annars?

– Frugan säger att jag är en bättre person. Jag hetsar inte upp mig. Eller, jag hetsar upp mig, men jag kan släppa’t. Jag har inställningen, men jag blir inte så jävla arg, det blir inte kaos i mig själv.

Men gäller det fortfarande att benflisorna måste ryka på motståndarna innan man förlorar med 1–8?

– Ja (skratt), den släpper jag inte! När jag är här, då spelar fotbollen fortfarande en lika stor roll. Men den är på inte liv och död på det sätt den var förut, för då var det bara vinst, vinst, vinst. Nu kan jag njuta av ett lag som gör bra ifrån sig men kanske inte får med sig resultatet.

Ingesson vill inte säga att det har med sjuk­domen att göra, men han har också förändrats i sin inställning som tränare åt sonen Martin (som spelar i Elfsborgs ungdomslag).

– För ett par år sedan insåg jag att jag var på honom för jävla mycket. Jag var tvungen att lugna ner mig. Jag insåg att jag höll på att döda honom som fotbollsspelare. Han var sexton år och jag kritiserade honom som om han var trettio och hade gjort tio år som proffs!

Så du är inte riktigt samme man som talade om för Elfsborgsspelarna på överlevnadslägret att man måste leva som ett proffs 24 timmar om dygnet?

– Ska du göra något ska du göra’t hundra ut, det håller jag fast vid. Men det måste finnas luckor, man måste hitta en ventil också. Den är olika för alla. Där kunde jag vara väl hård mot Martin. Ville han gå ut en kväll med sina kompisar tyckte jag att ”vad fan ska du ut för? Var hemma! Sôv!” Och det funkade ju inte.

För någon med Ingessons ambitioner kan man tänka sig att det är frustrerande att jobba för en allsvensk klubb. På 1980-talet, när han själv spelade för IFK Göteborg, gick man till kvartsfinal i Europacupen. Svenska klubbar är sedan länge frånsprungna i den internationella konkurrensen. I våra dagars motsvarighet till Europacupen, Champions League, har ingen svensk klubb ens kvalat in sedan 2000.

– Det känns svårt, det gör det. Problemet är att när jag blev proffs var det väldigt få som gjorde det. Nu finns det så otroligt många chanser att bli proffs. Man kan gå och tjäna bra pengar i en sketklubb. Så tänkte inte jag, jag gick från ett jävligt bra lag som spelade kvartsfinal i Europacupen till Mechelen som var ännu bättre och hade vunnit Cupvinnarcupen året innan. Nu kan man gå till ett lag som egentligen inte är bättre, det är bara mer cash där. Men cashen är viktig nu.

Kan man göra något åt det?

– Det är svårt. Klubbarna är rent ekonomiskt beroende av att sälja spelare. Det man skulle vilja är att yngre de stannade hemma tills de är 23 eller 24. Ibland kan jag känna att de hoppar på för att de alltid kan komma hem sedan. Har man den inställningen ska man inte ens fundera på att åka! Ska man åka ska det vara för att bygga en karriär. Och drar man när man är sjutton ska det jävligt mycket till för att man ska kunna bygga en karriär. Jag var 22 och hade sådan tur att jag fick en bra tränare, jag var så förbannat dålig att det inte var sant! Men tränaren tyckte att ”nä, nä, nä, lugn och fin, spela, spela, spela!” Ja, till slut så får du ju tillbaka ditt självförtroende. Men så är det inte längre. Du har fyra eller fem matcher på dig. Fixar du det inte då är det bänken och då börjar vi gnälla, för det är vi inte vana vid, och sedan är det hem igen. Det är inte bra, för då får vi tillbaka lite av den mentaliteten i svensk fotboll.

Men paradoxen är att denna allsvenska serie, som är så mycket sämre än på åttiotalet, ändå får så mycket mer uppmärksamhet i medier och drar så mycket mer publik.

– Ja, för fan. Det var ju 1 300 på läktarna på min tid. Har inte det med hajpen runtikring att göra? Medierna, pang pang? Första gången jag blev förundrad var 1999 när Teddy Lucic var i Bologna med mig. AIK ville ha hem honom och han berättade vad han fått för kontraktsförslag. Och då tänkte jag ”vad i helvete, är det sådana pengar hemma?”, för när jag stack då hade jag fyra och åtta i månaden!

Han lägger in en grovsnus. Han la av med snuset ett tag, cellgiftbehandlingen gjorde att det inte smakade, men sen gjorde det dåliga inflytandet från jaktkompisarna och folket i Elfsborg att han började igen.

– Men det är en jävla tur att vi har det här trycket, för vi blir lite isolerade. Vi är inte med och slåss om Europagrejerna, men på något sätt har vi skapat ett inre drag i fotbollen. Det är lite som i Bari, att folk behöver något att sluta sig runt. Vi hade 65 000 på läktaren i serie B. De hade ingenting – men de hade ett fotbollslag. Jag säger inte att Borås är som Bari men här finns lite samma sak, människorna sluter sig kring idrotten. Jag har egentligen inget band till Elfsborg. De ville att jag skulle börja spela här när jag lade av, jag tränade här, det blev inget, men jag hann känna: Här finns en jävla vilja. Och det känner jag fortfarande.

Det var anledningen att Ingesson började som ungdomstränare i klubben efter sin första cancerbehandling. Det är i sin tur anledningen till att han nu kände sig mogen att ta över A-laget: Det är ju hans egna pojkar, en grupp unga och lokalt förankrade spelare som har fostrats i hans anda. Som han formulerar det: Inget lag är starkare än sin svagaste länk och då kan man inte pissa på den svagaste länken. Det i sin tur kommer ur hans erfarenhet som spelare, och det han lärt sig av sina egna tränare:

– De gånger jag har mått bra som fotbollsspelare, då har jag haft tränare som agerat som jag försöker agera nu. Inte alltid några taktiska fenomen, men människokännare. Som Mazzoni i Bologna, han hade slipsutdelning varje tisdag. Vi hade Kolyvanov, en ryss, fantastisk forward, han slogs med Kennet och Signori, så han spelade inte så mycket. Men han höll käften på bänken och han fick fan hundra Armanislipar på ett år. Och så skrattade man lite, men grejen var att han kände sig som en i laget.

– Mazzoni skällde ut mig så in i helvete mot Fiorentina i cupen. 1–1 i paus och han kommer in i halvlek. Och han är helt jävla sjövild vet du! Och bara på mig! ”Din jävla utlänning, komma hit och sno pengar för oss italienare och gör inte ett jävla skit!” Och jag vart ju galen, vet du! Så gick vi ut och vann med 3–1. Och så kom han fram efter matchen, ha ha, figlio mio, gick du på den lätte? Han visste precis vilken knapp han skulle trycka på. Men sedan när man tänkte efter, jävla gubbjävel …

Dags för lunch. Klas Ingesson viftar bort alla erbjudanden om hjälp och häver sig mödosamt ur fåtöljen och upp i rullstolen. Den oundvikliga frågan kommer tillbaka: Kommer det att gå egentligen? Kommer ens en man med Klas Ingessons järnvilja att kunna kämpa med jobbet och sjukdomen samtidigt?

– När jag bestämde att jag skulle köra, då hade jag ett möte med klubben där jag förklarade att det kan komma tillbaka, då kan det bli så att jag blir inlagd i tre veckor. Och det finns en plan för det. Och det är skönt för även om jag är frisk nu, så fysiskt sett är jag … man blir ju trötter, så är det ju.

Men du som har en sån vinnarskalle. Tror du att du själv skulle känna om du inte orkar med det här jobbet?

– Kanske inte. Kanske inte till hundra. Men jag har ständigt samråd med läkare och det kommer jag att ha i hela mitt liv. Jag lyssnar mycket på frugan och läkarna säger hela tiden: Kör för fan. Det finns dagar när jag känner ”fy fan, jag orkar inte. I morgon kommer jag inte.” Men jag känner själv: När jag är här nere tankar jag jävligt mycket energi. Jag är mycket gladare när jag kommer hem än om jag suttit hemma. Då får ju allt och alla skit. Det enda jag är orolig för är att truppen ska bli orolig. Ska vi göra det jag är här för att göra kan inte min sjukdom vara en oroshärd för truppen. Men jag har haft ett snack med dem och de vet vad som gäller. Jag har den här skiten, helt enkelt, just nu har jag ont i knäna och sitter i rullstol, då får det vara så.

Om de har synpunkter på dig, de håller inte igen för att du sitter där du sitter?

– Ja, det var det första jag sa till spelarna. Jag vill inte ha nån jävla hänsyn. Rätt i ansiktet ska det vara!

Klas Ingesson rullar iväg med kraftiga armtag. Jag kan inte låta bli att ställa frågan en gång till. Tror han inte att han riskerar att gå längre än han klarar för att han har sitt driv? Han stannar upp.

– Ja, det tror jag. Jag kör nog … Jag kör tills det är färdigt.

Fakta: Klas Ingesson

Ålder: 45 år

Familj: Hustrun Veronica och sönerna Martin, 19, och David, 15. Martin är mittback i Elfsborgs ungdomslag, David anfallare i Ödeshög.

Bor: I Ödeshög i Östergötland.

Landskamper: 57 a-landskamper mellan 1989 och 1998. 13 mål

Aktuell: Manager för IF Elfsborg. Titeln ”tränare” har kollegan Janne Mian då Ingesson inte gått den tränar­utbildning som krävs.

Myelom finns i två former

Varje år får omkring 500 svenskar diagnosen myelom, som är en form av blodcancer. De flesta är över 60 år när de insjuknar.

Myelom innebär att vita blodkroppar i form av plasmaceller växer okontrollerat i benmärgen. De sätter sig i skelettet som bryts ned.

Myelom delas in i två grupper. Den ena formen ger inga tidiga symtom, medan den andra tidigt påverkar organen och kräver behandling.

Sjukdomen är kronisk men tack vare bl a stamcellstransplantation, cellgifter, kortison och andra läkemedel kan den drabbade få en god livskvalitet.

Källa: Cancerfonden, Läkemedelsboken mfl.

Ingessons karriär

IFK Göteborg 1986–1990

Mechelen 1990–1993

PSV Eindhoven 1993–1994

Sheffield Wed. 1994–1996

Bari 1996–1998

Bologna 1998–2000

Olymp. Marseille 2001–2001

Lecce 2001

Idrottsföreningen Elfsborg är 100 år

Grundad: Den 26 juni 1904 under namnet Borås Fotbollslag. Två år senare bytte klubben namn till IF Elfsborg.

Debut i allsvenskan: 1926.

Hemmaplan: Borås Arena, kapacitet 16 894 personer. Publikrekordet på gamla arenan Ryavallen är från guldåret 1961 då 22 654 personer såg IFK Norrköping besegras med 3–0.

Titlar: SM-guld 1936, 1939, 1940, 1961 (gick upp från division 2 och vann som första klubb Allsvenskan direkt), 2006 och 2012. Vinnare av Svenska cupen 2001 och 2003. Vinnare av supercupen 2007.

Kända spelare säsongen 2014: Anders Svensson, Lasse Nilsson, Johan Larsson.