Av alla orsaker till att det här var Hammarbys match var det här de tydligaste:
I Mikkel Jensen hade laget mittfältets kung, i Nathan Paulse hade laget en spelare som bet fast bollen i anfallet, i Tony Gustavsson hade Hammarby tränaren som fick till all den energi han alltid vill se hos sina spelare.
I Djurgården fanns inga som kunde två slå passningar i rad, backlinjen var lika skakig som vanligt och Oremo var om möjligt mer osynlig än vanligt. Quirinho börjar framstå som en bra värvning i jämförelse.
Hammarby vann tre poäng och en stunds andrum i krissnacket. För Djurgården har det bara börjat.
Det som gjort att läget var så krampaktigt redan inför lagens fjärde matcher är att de två klubbledningarnas kommunikation skapat problem.
Djurgårdens ledning säger att den tittar långt fram.
Utan att ha tid till det.
Hammarbys ledning säger att den siktar högt.
Utan att ha trupp för det.
Djurgårdens nygamle chefsideolog Göran Aral har för andra gången på tio år startat ett bygge som ska bli något stort men när han pratar om tålamod och framgångar i framtiden visar han brister i nutidsanalysen.
Då i slutet av 90-talet – hade Djurgården ingen färsk storhetstid bakom sig. Då var en djurgårdare svältfödd på fotbollsframgångar. Nu minns alla det Kim & Co uträttade allt för väl, nu går det inte att komma släpande med ”inte nu, sen”.
På 00-talet har Djurgården spelat hemma mot Juventus.
På 90-talet hade Djurgården spelat hemma på ”Krillan”.
Och på den tiden såg medielandskapet helt annorlunda ut. Djurgården kunde jobba i medial passningsskugga. Nu har medielandskapet exploderat och en förlust idag kan vara kris i morgon.
Hammarby lyckades med konststycket att gå 18 miljoner kronor back på den löpande driften (utan spelarförsäljningar) förra året. I det läget gör vd-n Michael Andersson helt rätt som skaffar sig ett tuffare tag om utgifterna och kraftigare kontroll över värvningarna och säger nej till tränarnas önskemål.
Han har inget val. Alternativet hade kunnat bli utebliven elitlicens.
Men att samtidigt hålla fast i de sportsliga målsättningarna om topp-fyra är en ekvation som inte går ihop.
Med den trupp Hammarby har är det inga problem för fansen att acceptera en mellansäsong.
Men de framgångar Djurgården haft blir det svårt för fansen att acceptera flera mellansäsonger.
Till sist: Det bästa med derbyt var att inte domarmissen blev avgörande.
Jag har skrikit efter målkameror och straffområdesdomare men vet att det är som att vråla ut i tomma intet.
Nu ber jag bara om sunt förnuft.
Så att proffsen med pipor slipper framstå som pajasar.
Nathan Paulse lyfte, nickskarvade bollen över Pa Dembo Touray, i ribban, i mål och ut.
Det var lätt för oss på läktaren att se, men jag förstår om målet inte var lika solklart live för domaren Stefan Johannesson och assisterande Henrik Andrén.
Men det var sedan det blev (tragi)komiskt – välj alternativ själv. Det behövdes ingen högteknologi. Inga avancerade målkameror. Det hade räckt för Johannesson att få stanna upp, titta upp mot Råsundas storbildsskärm. Och blåsa om, blåsa rätt.
Allsvenskans domare är absolut inte sämre än seriens spelare. Spelarna får aldrig rätta till sina misstag, domarna borde få göra. Det minsta man kan begära är att de får titta på repriser vid målsituationer.