Februari-match. Motståndare från England. Slutspel i Champions League.
Ska man hitta sånt som talar emot Zlatan Ibrahimovic inför Milans dubbelmöte mot Arsenal behöver man inte leta länge i hans gamla arkiv.
Arkiven är på väg att stänga. Zlatan har kontrakt med Milan till och med 2014 och det ryktas om förlängning till 2015 men hans karriär är redan vid ett vägval. Zlatan fyller 31 i år och jag blir förvånad om han fortsätter i landslaget efter EM, han verkar inte ha kul där. Det är lika uppenbart att intresset för det Milan håller på med minskar när det verkligen smäller till.
Det är en sak att göra två mål mot Novara när man sedan blir mållös mot Lazio och Napoli.
Han ska som skyttekung, lagkapten och ledare, lyfta laget när matcherna och motståndarna blir hetare men sånt är inte det första jag tänker på när jag hör namnet Zlatan Ibrahimovic.
Jag önskar att han kunde göra det han en gång gjorde men jag vet att det kanske inte längre är möjligt. När han spelade i Juventus fanns det Champions League-matcher då han kunde äga hela planen och han kunde springa till kroppen bad om nåd men då fortsatte han att springa och jobba och utmana för Zlatans kropp var ung och hans äldre medspelare drev på.
Vem driver på Zlatan nu? Vem vågar?
Jag har skrivit och önskat att Zlatan ska vara i landslaget som i Milan.
Problemet är att Zlatans klubb- och landslagsspel börjar likna varandra och att problemen är de samma i båda lagen.
När Milans motståndare är sämre kan Zlatan dominera deras planhalva och där kan han explodera när han vill, när det behövs.
När motståndarna är bättre och han behövs över en större yta orkar hans stora 30-åriga kropp inte lika mycket. Det är så logiskt. Det finns inget man fintar bort de naturlagarna med.
Det enda som kan hålla emot de lagarna är vilja. Man kan vilja så inihelvete mycket om något känns som liv och död och desperationen är tillräckligt stor och rädslan för förlust är tillräckligt skräckinjagande och chansen att få ge ett segervrålande långfinger åt alla som sagt att det var för sent är tillräckligt lockande. Zlatan Ibrahimovic måste få fram den där desperationen, rädslan, lockelsen i vårens Champions League och i sommarens EM.
När Roland Andersson vid en landslagsuttagning höll ett av sina klassiska brandtal tog han upp att journalister är snabba på att sätta passé-stämpel på spelare.
”His legs are gone, säger man i England”, sade Andersson.
Zlatan är inte passé men var är hans glöd?
I många år har han fått skit för sina gester och utbrott men både för Milan och Sverige är en sån Zlatan på alla sätt bättre än den Zlatan som hänger med axlarna när det tar emot, som bara suckar när han ser sin omgivning och som inte orkar bli mer upprörd än att han en bit in i tjafset dyker upp bakifrån och viftar till med en trött handflata i ansiktet.
Efter Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg har han inga spelare på sin nivå i landslaget.
Efter Antonio Cassanos sjukdom och Milans misslyckande under transferfönstret har klubblaget inte en trupp som ska kunna hota de bästa.
Men Zlatan kan inte titta åt sidan, han kan inte bry sig om vad som finns bakåt. Han måste se sig i spegeln och inse att figuren som tittar tillbaka har allt avgörande i sitt eget öde.
Det är han som kan, ska, måste göra skillnad. Han kan med sin karisma och sitt kroppsspråk dra med sig ett lag, han kan med några avgörande mål tysta en engelsk fotbollsnation.
Men kan han inte få sitt fotbollsspel att glöda i en stor Champions League-match i februari den här gången, när ska det då bli?