Till skillnad från föregående år har Real Madrid varit det stabilare av de båda topplagen den här säsongen. Frågan är om det räcker mot vad som i en ny bok kallas ”världens bästa lag”.
Champions Leagues gruppspelsomgång blev oväntat dramatisk på många håll. För Barcelona och Real Madrid var den i stället ett tillfälle att vila spelare inför dagens El Clásico, eftersom lagen redan var klara gruppettor.
Barcelona startade således matchen mot Bate Borisov med nio spelare från ungdomslaget, medan Real Madrid åkte för att möta Ajax i Amsterdam med sju ordinarie startspelare kvar i Madrid. Barcelona vann med 4-0 och Real Madrid med 3-0 – nya styrkebesked av två av huvudfavoriterna till att ta hem Champions League-bucklan i maj.
Allra starkast ser – för ögonblicket – Real Madrid ut. Efter ett par år av Barcelonadominans har José Mourinho börjat få ordning på Real Madrids spel.
Under tränarens första år i klubben tvingades han ofta förlita sig på individuella prestationer från någon av lagets superstjärnor för att vinna matcher. Den här säsongen har Real Madrid alltmer börjat likna en lagmaskin som metodiskt nöter ner och äter upp motståndarna – dock fortfarande med gott om spelare som kliver fram och avgör matcher med individuella prestationer.
Sedan Real Madrid sparkade klubbdirektören Jorge Valdano efter förra säsongen är portugisen numera ensam herre på Real Madrids täppa – även om Zinedine Zidane till namnet numera är klubbens sportchef.
Argentinaren Valdano, med en bakgrund som spelare i Real och stort hjärta för klubben, var en person som gärna såg att Real Madrid fostrade egna spelare för framtiden. Om Mourinho har lyckats skapa ett lag som är kapabelt att vinna titlar redan den här säsongen, så finns det en risk att det delvis skett på bekostnad av just klubbens egna talanger.
I matchen mot Ajax i onsdags var det A-lagets bänkspelare som fick spela. När Mourinho till slut lät en spelare från ungdomslaget hoppa in var det schweizportugisen Pedro Mendes, som inte ens platsar i ungdomslaget Castilla till vardags – men som däremot har samma agent som Mourinho.
I Barcelona satsar man däremot fortfarande på de egna ungdomarna – men laget har i övrigt börjat uppträda alltmer oförutsägbart. Under sommarens transfermarknad lades all krut på de dyra köpen av Cesc Fàbregas och Alexis Sánchez, något som säkerligen bidrog till att det inte gjordes några värvningar till mittförsvaret – den position där de flesta bedömare ansåg att största behoven fanns.
Trots bristen på mittbackar har Pep Guardiola valt att använda sig av ett nytt spelsystem i många av höstens matcher: 3-5-2. Med denna offensiva, och till synes obalanserade, uppställning, besegrades Milan på San Siro i den näst sista gruppspelsmatchen i Champions League.
FC Barcelona har sedan Guardiola blev lagets tränare 2008 vunnit spanska ligan tre gånger, Champions League två gånger, klubblags-VM en gång, spanska cupen en gång, spanska supercupen tre gånger och europeiska supercupen två gånger.
Med sådana exempellösa framgångar är det naturligtvis lätt att det smyger sig in en vis grad av mättnad i truppen. Med några nya spelare (förutom de tidigare nämnda värvningarna har 20-åriga Thiago gått från ungdomslaget till att vara på gränsen till ordinarie, medan jämnårige Isaac Cuenca har visat att han är ett mycket bra alternativ som ytter), med spelare som fått spela på nya positioner och med trebackslinjen har Guardiola sett till att ge sina spelare nya utmaningar och en känsla av att de måste vara på tårna för att få spela.
Faktum är att på de 25 officiella matcher som Barcelona spelat den här säsongen har laget haft 25 olika uppställningar. I genomsnitt har Guardiola bytt fyra spelare ur startelvan inför varje match.
Guardiola förefaller alltså vara medveten om faran i de unisona hyllningskörer som sköljt över honom och hans spelare de senaste åren.
Som av en händelse gavs det i veckan ut en bok i Italien med en titel som fritt översatt betyder ”Barça – alla hemligheter om världens bästa lag”. I den drar författaren Sandro Modeo paralleller mellan Barcelonas fotboll och kvantfysik, abstrakt expressionistisk konst och med hur bakterier och antikroppar uppträder.
Sättet som laget spelar fotboll på, menar författaren, är en del av samma konstnärliga tradition som Gaudí, Miró och Dalí verkade i.
Samma författare gav för övrigt ut ”Utomjordingen Mourinho” 2010, med undertiteln ”Den som bara kan fotboll kan inget om fotboll”.
På fotbollsplanen, där matcherna fortfarande avgörs, har såväl Barcelona som Real Madrid bara förlorat en ligamatch var den här säsongen. För Real Madrids del kom den tidigt, i säsongens tredje ligamatch, mot Levante. Barcelona åkte på sin stora mina i bortamatchen mot Getafe i förrförra spelomgången. I båda fallen var förlusterna välförtjänta – inte ens två av världens bästa lag vinner av sig själva om de har en dålig dag.
För snart fyra månader sedan besegrade FC Barcelona Real Madrid med 3-2 i det andra av två möten i den spanska supercupfinalen. En match där Real Madrid bjöd på ett frejdigt och offensivt spel – i stark kontrast till vårens möten lagen emellan, då huvudstadslaget ställde upp med tre defensiva mittfältare, gjorde allt för att få avbrott i spelet, gick in skoningslöst i varje närkamp och protesterade mot nästan varje avblåsning.
Den mer offensiva taktiken i supercupfinalen hjälpte dock inte – stor matchhjälte blev Lionel Messi som gjorde två mål och spelade fram till det tredje.
Hur kommer då lagen att formera sig taktiskt i kvällens match? På ett plan är fortfarande Barcelona förutsägbart: de kommer att vilja vara spelförande, de kommer att vara offensiva.
Största frågetecknen på förhand är om det blir Carles Puyol (som alltid är bra i El Clásico, men som har haft svårt att komma tillbaka från sina skadeproblem), eller Javier Mascherano, som får starta bredvid Gerard Piqué i mittförsvaret och om det blir David Villa, Alexis Sánchez eller rent av Pedro som få starta till vänster i anfallet. För inte vågar Guardiola satsa på 3-5-2-uppställning på Santiago Bernabéu?
I Real Madrid är det lättare att förutsäga hur Mourinho kommer att ställa upp sitt lag. Störst frågetecken är vem ur trion Raúl Arbeloa, Fábio Coentrão och Lassana Diarra som kommer att spela högerback. Det troliga är att han kommer att välja en 4-3-3-uppställning, med tre defensiva mittfältare, snarare än alternativet 4-2-3-1, med Mesut Özil som offensiv kraft i ytan mellan mittfält och anfall. På topp drar med största sannolikhet den pånyttfödde Karim Benzema det längsta strået på Gonzalo Higuains bekostnad.
Inför matchen ligger Real Madrid fyra poäng före Barcelona, dock med en match mer spelad. Seger ikväll hemma på Santiago Bernabéu och ett stort steg är taget för att bryta Barcelonas dominans – och då blir plötsligt alla paralleller mellan deras spel och kvantfysik oväsentliga.