Kaxigare kan ingen vara. Martin Kayongo-Mutumba hade redan innan finalen tatuerat in ”SM-guld 2009” mitt på bröstet.
– Det är jag som gör det där lilla extra, konstaterar Kayongo-Mutumba.
Att man inte ska räkna bort spelare som misslyckas med det mesta är Antonio Flávio och Martin Kayongo-Mutumba bevis på. Båda var riktigt svaga i första halvlek.
– Jag gick mest och tänkte på att jag var på tv, det blev lite för mycket. Jag har aldrig spelat så stora matcher tidigare, menar Mutumba.
I halvtid tog han fram mobilen. De sms han hade fått från kompisarna i Rinkeby talade klartxet.
– De menade att jag varit rätt kass och att jag måste visa att jag är bäst i Sverige.
I andra halvlek började Mutumba, som nu flyttat över till vänsterkanten, få ordning på dribblingarna och det var också han som serverade Flávio bollen vid det så viktiga kvitteringsmålet.
Mutumba vann ett hopslag med Erik Lund, spelade in bollen till Flávio som iskallt bredsidade in bollen bakom Kim Christensen.
– Jag visste att Stahre var på väg att byta ut mig. Okej, tänkte jag. Då tar jag och visar lite andra saker, säger Mutumba.
I stället för att leta efter Ivan Óbolo valde Mutumba att spela till Flávio. Efter kvitteringsmålet var det inget snack om saken. Mutumba regerade på vänsterkanten.
Han är framme vid sina drömmars mål men ser ändå inte så där vansinnigt glad ut.
– Jag är nästan chockad. Jag är skitglad. På riktigt.
Han kollar sin mobil och väntar på nya sms.
– Jag hoppas att jag får ett från min mamma och min syster. Jag vill ha en bild på mamma när hon gråter för att vi vunnit och jag har varit på tv.
Antonio Flávio håller en lägre profil. Brassen köptes in i somras för att fixa SM-guldet till AIK.
– Målet var en enkel bredsida, säger Flavio. Det var ett viktigt mål eftersom det tog oss in i matchen.
Trots att han gjorde målet som gav hela AIK-guldfrossa så är Flávio inte sen att berömma sina medspelare och ledarna.
– Nu har jag lärt mig vad ett kollektiv är, säger Flávio och ler.