På söndag får vi svar på vad framgångsreceptet innehåller i år, västkustrock eller argentinsk tango.
Men även om det låter som det skiljer mycket i struktur, så skiljer kanske inte lika mycket på planen. Lagen spelar ett snarlikt anfallsspel, även om Göteborgs Tobias Hysén och Hannes Stiller är mer djupledsgående än Iván Óbolo och Antônio Flávio i AIK. Positionsspelet i försvaret är närmast identiskt.
Däremot skiljer i utnyttjandegraden av de unga spelarna. I Göteborg får de debutera tidigt, medan AIK låter talangutvecklingen ske i Väsby United.
IFK Göteborg har en väldigt tydlig idé i sitt lagbygge. Man dammsuger tidigt regionen på talangerna. Matchar dem i utvecklingslagen och ryggar inte för att ge vissa av dem förtroende i A-laget tidigt.
Och det hänger givetvis till viss del samman med att tränaren Jonas Olsson har gått samma väg, efter den aktiva karriären. Inledde i U-truppen för tio år sedan, blev assisterande till Stefan Lundin i A-truppen, tog sedan tre säsonger som huvudtränare i ”farmarlaget” FC Trollhättan, innan han klev på IFK-skutan igen 2007, vilket omedelbart gav ett allsvenskt guld. Olsson kan klubbens unga spelare.
En kille som Niklas Bärkroth är en talang utöver det vanliga, han debuterade redan som 15-åring i allsvenskan, yngst genom tiderna, och känns i år som en vital del i A-lagstruppen, trots att han fortfarande bara är 17 år.
Niklas har hämtats från Mölndalsklubben Balltorps FF.
En annan, ung supertalang som plockats upp i närområdet, Stenungsund, är 18-årige Robin Söder, som spelade U21-EM i somras, men korsbandsskadades i semifinalen mot England. Robin är yngst i U21-landslaget genom tiderna.
Och tittar man på årets trupp så heter moderklubbarna Rönnängs FF, Trollhättans FK, Egnahems BK, Bohus IF, Kungsladugårds BK, Trollhättans Bois, Ljungskile SK, Åsebro IF, Lundby IF, Azalea BK, Marieholms Boik, Morlanda Goif, Hestra SSK, Vessigebro BK, och så vidare.
Successivt har spelarna från de här klubbarna lotsats in, och blivit vitala delar i A-truppen, en del har även tagit plats i U21- och A-landslag. Pontus Wernbloom, Marcus Berg, Mattias Bjärsmyr, Adam Johansson, Gustav Svensson, Sebastian Eriksson, Robin Söder, Karl Svensson, Jakob Johansson, Erik Lund och Erik Dahlin tillhör alla den senare kategorin.
Visst, IFK Göteborg innehåller även profilvärvningar, som hemvändarna Tobias Hysén och Stefan Selakovic, målvakten Kim Christensen, mittfältsterriern Thomas Olsson samt islänningarna Hjalmar Jonsson, Ragnar Sigurdsson och Elmar Bjarnason. Men det är värvningar som inte gjort några större avtryck i bokföringen, bortsett från Selakovic då, vars övergång 2005 från holländska Heerenveen ingick i en ekobrottshärva i mångmiljonklassen, som innebar fängelsestraff för den förre kassören och för den förre klubbdirektören i IFK Göteborg.
Selakovic var även han åtalad, för grovt penninghäleri, alternativt penninghäleriförseelse, eftersom hans utländska bankkonto använts i brottsligt syfte, men friades i både tingsrätt och hovrätt.
Storklubben IFK fick dessutom behålla elitlicensen, och kunde med Selakovic som vital del vinna SM-guld hösten 2007, trots att tingsrättsdomen mot kassören och klubbdirektören, för grovt skattebrott, bokföringsbrott och trolöshet mot huvudman, föll i juni samma år.
I år har IFK brandskattats hårt. Wernbloom och Bjärsmyr försvann till proffsspel under sommaruppehållet, Söder och Adam Johansson är korsbandsskadade. Och lagom som allsvenskan gick in i ett skarpt läge drabbades den kanske viktigaste av dem alla, Tobias Hysén, av en lårskada.
Trots detta överlevde IFK. Tränarparet Jonas Olsson och Stefan Rehn fyllde igen luckorna med unga spelare, lyckades dessutom övertala 38-årige Niclas Alexandersson att göra tillfällig comeback under slutomgångarna.
Och nu står man där, inför en guldfinal och en cupfinal.
För AIK har vägen fram till dagens guldfinal på Gamla Ullevi varit en annan.
Medan Blåvitt letat spelare i grannbyarna kommer Solnaklubbens trupp i mycket större utsträckning från ett mer globalt upptagningsområde.
Därmed inte sagt att man endast valt att titta utanför Nordens gränser.
I stället framhåller AIK själva gärna att det handlar om mångfald, om interna förmågor som slussats via samarbetsklubben Väsby kryddat med nationella och internationella spelarfynd.
Det är dock de internationella spelarna som sticker ut i jämförelsen med toppkonkurrenten Göteborg.
Det lagbygge som lett fram till dagens eventuella guldjubel påbörjades 2005. Rikard Norling tog över som tränare och lyfte omedelbart laget tillbaka till allsvenskan. En av byggstenarna var ghananen Derek Boateng och även därefter har AIK fortsatt att bygga vidare med utomnordiskt material.
Comebacksäsongen 2006 värvades brasilianaren Wilton Figueiredo, liberianen Dulee Johnson och engelsmannen Kenny Pavey.
Men det var inte förrän 2007 som strategin tog fart på allvar. Framgångsreceptet blev ett sydamerikanskt spår, då namn som Daniel Mendes, Lucas Valdemarín och årets nyckelspelare Iván Óbolo intog Råsunda.
Lägg därtill Jorge Anchen (som lämnade efter 15 matcher) och handplockade mittfältaren Jorge Ortiz året därpå och mönstret är tydligt.
Att holländska mittbacken Jos Hooiveld och succébrassen Antônio Flávio i år har lyft AIK till nya höjder är heller ingen hemligehet. Hooiveld är en av fyra nominerade till årets försvarare i samband med Fotbollsgalan i november, och sommarförvärvet Flávio var precis den injektion AIK:s offensiv behövde.
Vad är det då som gör att guldkonkurrenterna valt så olika vägar i sin väg mot framgång? Det geografiska läget kan vara ett av svaren. Medan IFK Göteborg länge varit förstaval för unga talanger på västkusten har AIK haft större konkurrens i Stockholmsområdet. Att dammsuga regionen på samma sätt som Blåvitt fungerar inte för AIK, vilket i stället öppnat för en mix av svenskt och utländskt spelarmaterial.
I år har utvecklingen gett frukt. Och en holländare, en liberian, en brasilianare och två argentinare – det kan vara centrallinjen i det AIK som i dag tar allsvenskt guld.