Det är repris på finalen för två år sedan i Rom, som Barcelona vann med 2–0, och som Uniteds manager sir Alex Ferguson fortfarande vägrar att prata om.
Det han sade då var att allt knöt sig sedan Samuel Eto’o gjort 1–0 för Barcelona. Samt att något gått väldigt fel i förberedelserna, vilket han lovade inte skulle upprepas om lagen möttes igen i en stor final.
Och nu är vi där.
Men det Barcelona sir Alex nu ställer ut sin startelva mot är ett lag som utvecklats sedan triumfen för två år sedan. Stommen med Messi, Xavi, Iniesta, Busquets, Pique och Valdes är kvar, och har förädlats med spelare som Villa, Pedro, Dani Alves, Mascherano och Abidal.
Kan man säga detsamma om Manchester U?
Jo, på sätt och vis. United har den här säsongen varit ett bättre LAG än för två år sedan, då väldigt mycket cirkulerade runt Cristiano Ronaldo. Levererade inte han, levererade heller inte United.
Den här säsongen har den bufflige sir Alex haft ett jämnare och bredare material att använda. Han har komponerat startelvan efter förutsättningar. Det är exempelvis ingen slump att Dimitar Berbatov sidsteppats i Champions League, trots att han vann skytteligan i Premier League.
Javier Hernandez passar helt enkelt bättre in, när det handlar om skarpa lägen i Champions League, där det krävs helt andra, snabbare fötter än dem bulgaren förfogar över.
Sir Alex har målmedvetet byggt för revansch i kväll på Wembley. Att det skulle bli just Barcelona i final kunde han givetvis inte räkna med, men det gör bara tillfället än mer intressant.
Var finns då nyckeln?
Sannolikt är det Ji-Sung Park som har den. Den 30-årige sydkoreanen får finalens viktigaste uppgift, att ligga som en blöt filt på Lionel Messi.
Ji-Sung Park är ohyggligt konditionsstark, avverkar i snitt runt tio kilometer per match, och kallas inte helt oväntat ”Duracellkaninen”.
Klarar Ji-Sung Park sin uppgift minskar Barcelonas möjligheter att hitta ytor i Uniteds straffområde.
För det är triangelspelet mellan Xavi, Messi och Iniesta man måste komma åt.
Vem som vinner bollinnehavet är ointressant, så länge som United klarar att stänga spelet in i sista tredjedelen.
Det är många i Uniteds startelva som har helt annan stjärnglans än sydkoreanen, men knappast någon som är viktigare i den här typen av match.
Sett över säsong har United imponerat. Inget annat lag i Europa har varit så skickligt på att spela på resultat som United. Laget har stängt igen defensivt i bortamatcherna, och kontrat in segermål.
Nio vinster, tre oavgjorda, 18–4 i målskillnad, talar sitt tydliga språk.
Dessutom har sir Alex med känsliga fingrar hittat en ny, viktig uppgift för evigt unge Ryan Giggs, nu när 37-åringens steg inte längre håller på effektiva kantlöpningar.
Giggs har placerats centralt på mittfältet, och gör mer nytta i den positionen än han gjort de senaste säsongerna i kantspelet.
Barcelonas tränare Pep Guardiola har målmedvetet matchat laget inför finalen på Wembley. I de avslutande ligaomgångarna har man vädrat bänken ganska rejält. Och han vet ju vad han har att åka med, inte minst offensivt, så det är ju ingen större överraskning.
Tankemödan har han i stället offrat på försvarsspelet, som varit ett problem under våren, med många skador.
Bland annat har lagkaptenen Carles Puyol varit långtidsskadad. Och vänsterbacken Eric Abidal tvingades för någon månad sedan genomgå en operation.
Nu pekar dock mycket på att Abidal är tillbaka i startelvan, rekordsnabbt. Han har spelat de senaste ligamatcherna, och det löser onekligen ett problem för Guardiola, som tvingats till flera nödlösningar under våren.
Dessutom har argentinske mittfältaren Javier Mascherano imponerat som vikarie för Puyol centralt i backlinjen, bredvid Gerard Pique, vilket kan innebära att han tar plats i startelvan i kväll.
Puyol har inte spelat sedan semifinal två mot Real Madrid i början av maj, då han vikarierade som vänsterback.
En intressant match i matchen kommer att utspelas mellan Messi och Wayne Rooney, två spelare med liknande positioner i respektive startuppställning. Kreativa, skickliga, som speluppläggare, framspelare och avslutare.
Man kan roa sig med att jämföra deras kvalitéer i olika moment, på en skala från 1 till 5.
Spelet i luften: Ingen av dem har längd, men Rooney har med sin fysik större möjligheter att ta för sig i huvudspelet.
Teknik: Båda har snabba fötter, men Messi har en magi i sin bollbehandling som Rooney saknar.
Passningar: Världsklass hos båda. Messi är framför allt de små ytornas mästare, medan Rooney slår 40-metersbollar på läppen.
Avslut: Båda har fullt register, kan skapa målchanser ur alla situationer, och har hög procent avslut inom målramen.
Tuffhet: Rooney har fysik som en boxare, vilket tjurnacken tydligt antyder. Messi har låg tyngdpunkt och klarar omild behandling i match efter match utan större problem. Men Rooney är den robustare av de två.
Vem fruktar man mest?: Båda kan vinna matcher på egen hand, men Messi har ett bredare register att ta till, och tappar inte boll lika ofta som Rooney.
Slår man ihop siffrorna blir det en lite övervikt till Messis fördel, 27–26,och det ska det bli, eftersom han trots allt utsetts till världens bäste fotbollsspelare två år på raken.
Men om det också innebär att Barcelona vinner finalen återstår att se. Det kan en sydkorean avgöra…