Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fotboll

Sedan kriget började har Zorya alltid bortamatch

Östersunds första motståndare i Europa Leagues gruppspel är van att klara svårare utmaningar än ett gäng passningsskickliga jämtar.

Zorya Luhansk tvingades fly från ett krig för tre år sedan och har inte spelat hemma sedan dess. Ändå har det etablerat sig som ett av Ukrainas bästa klubblag.

I Luhansk tillbringade jag och DN:s fotograf Paul Hansen tre dagar i oktober 2014. Den östukrainska industristaden var en dyster syn: full av bombkratrar och raserade hus, till stora delar mörklagd och utan rinnande vatten. På trottoarerna satt folk och sålde hela sitt bohag för en spottstyver.

En bild från ett DN-reportage 2014. Nikolaj och Pelageja Kramtjenko i Luhansk säljer sina gamla skor och en del av sina försvunna grannars tillhörigheter.
En bild från ett DN-reportage 2014. Nikolaj och Pelageja Kramtjenko i Luhansk säljer sina gamla skor och en del av sina försvunna grannars tillhörigheter. Foto: Paul Hansen

Om nätterna kunde man höra mullret av artilleri från fronten, några kilometer utanför stadsgränsen. Vi talade med den hålögde chefen för stadens bårhus, där liken efter sju ukrainska soldater låg kvar sedan flera månader i hastigt hopsnickrade kistor på en bakgård. Ur en av kistorna stack en arm ut.

Ingen pratade om fotboll då.

Redan tre månader tidigare, när de ryskstödda separatisterna i Luhansk pressades hårt av ukrainska armén, hade stadens stolthet Zorya Luhansk flytt fältet. Spelare och ledare lämnade efter sig hemmaarenan Avangard stadium, delvis skadad av granater, och en frustrerad skara fans.

– När Zorya spelade här hade de en publik som var bland de mest lojala i ukrainska ligan, berättar Konstantin, administratör för en av flera supportersajter som följer laget.

– Till och med när vi spelade i andraligan kom det alltid runt 20.000 till en arena som tar drygt 22.000.

Konstantin hör till de supportrar som har blivit kvar i hemstaden, i utbrytarlandet ”Folkrepubliken Luhansk” – eller ”det tillfälligt ockuperade området”, beroende på vilken sida man står på i konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

Konstantin vill gärna diskutera fotboll och har respekt för Östersund som han kallar ”en gåta” och gruppens dark horse. På hans supporterhemsida finns detaljerade rapporter från sådant som jämtarnas seger i helgen mot AFC Eskilstuna. Men när jag frågar om läget i den krigshärjade staden blir han misstänksam.

– Allt i Luhansk är utmärkt. På sina ställen bättre än förr. Folk arbetar, barnen går på dagis och i skolor. Vägar som ingen reparerat förr lagas nu. Livet går sin gilla gång.

Bättre än när granaterna regnade är det förstås, men i själva verket har Konstantin och alla andra Luhanskbor fastnat i ett slags ingenmansland. Luhansk och grannstaden Donetsk är internationella pariastater, styrda av brutala krigsherrar som hålls under armarna av Kreml.

De skulle inte klara sig om det inte vore för stödet från Ryssland, både militärt och ekonomiskt. Ryska rubel är valutan här i dag, och livsmedel och medicin skeppas in från grannlandet. Samtidigt tvingas äldre resa över stilleståndslinjen för att hämta sina ukrainska pensionspengar varje månad.

I det här perspektivet är den fotbollsmässiga isoleringen ett mindre problem. Men den är likafullt ett faktum.

På Avangard arena och andra planer spelas en lokalserie. Även ett ”landslag” har bildats i ”Folkrepubliken”, som bland annat har förlorat borta mot Abchazien, en ryskstödd utbrytarrepublik i Georgien. Landslaget leds av Anatolij Kuksov, en 67-årig Zorya-legendar som ledde laget till sitt enda sovjetiska mästerskap 1972.

Föredettingar av den sorten är det enda som återstår av Zorya i Luhansk. Om klubben inte hade lämnat staden i juli 2014 hade den lika gärna kunnat lägga ner verksamheten. Inte ens Ryssland erkänner ju separatisternas republik officiellt.

– Hela laget flyttade, inklusive alla spelare, alla tränare och hela staben, berättar Ihor, en annan Zoryasupporter jag får kontakt med.

Ingången till Zorya Luhansks Avangard stadium, fotad 2013, innan granater förstörde delar av arenan under kriget.
Ingången till Zorya Luhansks Avangard stadium, fotad 2013, innan granater förstörde delar av arenan under kriget. Foto: IBL Bildbyrå

Ihor är 26 år. Han växte upp i Luhansk, men flydde också han 2014. Sedan dess bor han och arbetar i Poltava i centrala delen av landet, med undantag för ett år då han återvände österut för att delta i kriget på Ukrainas sida.

Ihor har ryska som modersmål, i likhet med nästan alla andra i Luhansk och Donetsk. Men han döljer inte var hans sympatier i konflikten finns: på Kievs sida.

– Ska jag vara ärlig så hoppas majoriteten av de fans jag känner att Luhansk en dag kan komma tillbaka till Ukraina, säger han.

Långt innan konflikten bröt ut i östra Ukraina var de mest hängivna fansen både till Shachtar Donetsk och Zorya Luhansk av tradition stenhårda ukrainska nationalister.

Jag minns själv en av de sista matcherna som spelades i Donbass Arena, Shachtars toppmoderna hemmastadion, där jag var på plats tillsammans med DN:s fotograf Roger Turesson. En hel kortsida var täckt av blågula ukrainska fanor, och ”ultras” sjöng nationalhymnen på bruten ukrainska medan resten av publiken buade. Fansen skrek nidramsor om Putin och tågade ut i protest med tio minuter kvar av matchen.

Myndigheterna i ”folkrepublikerna” har inte glömt på vilken sida ultrasgrupperna stod när det var som hetast. I november 2016 greps fyra Zorya-supportrar i Luhansk, misstänkta för spioneri och ”massmord”. De ska enligt den lokala polisen bland annat ha pekat ut mål för det ukrainska artilleriet.

I deras hem hittades symboler från den nynazistiska ukrainska Azovbataljonen, enligt säkerhetstjänsten. Men enligt ukrainska människorättsaktivister handlade det om hämnd för att en av de unga supportrarna hade jämfört ”folkrepubliken” med Nordkorea på Twitter.

Både Shachtar och Zorya spelar sedan hösten 2014 permanent på bortaplan. Zorya hamnade i Zaporizjzja, en medelstor stad cirka 40 mil västerut. Här spelar laget sina hemmamatcher i ukrainska ligan, men för spel på Europanivå duger inte Slavutych arena. Därför spelas Zorya–Östersund i Lviv, längst bort i väster mer än 130 mil från Luhansk.

Läs mer: Östersundsbasen: Vi kan vinna mot alla lag

Årets säsong har börjat trögt för Zorya, som ligger på sjunde plats i Ukrainas Premier Liha med åtta matcher spelade. Men trots flytten har klubben haft flyt: sedan 2014 har laget slutat fyra, fyra och trea i ligan.

Även i fjol nådde man gruppspelet i Europa League, och fick oavgjort hemma mot storfrämmande som Fenerbahce och Feyenoord.

Konflikten mellan Ukraina och Ryssland kastar sin skugga över mycket, och har även blivit en het potatis för den europeiska fotbollsunionen Uefa. Inga lag från de två länderna får mötas i gruppspel i någon av de europeiska cuperna av säkerhetsskäl – och man kan bara ana att Uefa-pamparna ber en bön att varken ryssar eller ukrainare går vidare till utslagningsfasen.

Nästa år väntar ett än större evenemang i form av VM i Ryssland. Ukraina har tidigare verkat för en allmän bojkott av turneringen, men tycks nu ha släppt det kravet.

I stället riskerar fotbollsvärlden en logistisk och säkerhetsmässig mardröm. För vad händer om Ukraina skulle kvalificera sig till VM? Hur ska man kunna skydda spelare och supportrar på turné i fiendeland?

För närvarande ligger Ukraina fyra i kvalgrupp I, och kanske drog Fifas höjdare en lättnadens suck när laget fick stryk av Island borta med 0–2 förra helgen. Samtidigt: upp till Kroatien på första plats är det bara två poäng.

Här, på Arena Lviv, inleder Östersunds FK på torsdagskvällen gruppspelet i Europa League. Det är här ÖFK:s motståndare Zorya Luhansk måste spela – 40 mil från hemstaden.
Här, på Arena Lviv, inleder Östersunds FK på torsdagskvällen gruppspelet i Europa League. Det är här ÖFK:s motståndare Zorya Luhansk måste spela – 40 mil från hemstaden. Foto: AP

För Zorya-fans som Ihor i Poltava är matchen mot Östersund en högtidsstund.

– Jag ska definitivt resa till Lviv fast det kostar en hel del. En sådan match får man inte missa. Det är en chans för oss Luhanskbor som har spritts i hela landet att få umgås, säger han.

Att ta sig över stilleståndslinjen från ”folkrepubliken” in i Ukraina är dyrt och farligt. Konstantin i Luhansk bänkar sig framför datorn för att se matchen piratströmmad på någon sajt.

– Det är tungt för oss som har blivit kvar eftersom ukrainska tv-kanaler inte visas här, säger han.

Läs mer: Johan Esk: Jag är mer imponerad av Potter än fenomenet Östersund

Fakta. En olöst konflikt

Kriget i östra Ukraina bröt ut våren 2014, sedan separatister utropat ”folkrepubliker” självständiga från Ukraina efter den ukrainska Maidanrevolutionen och Rysslands annektering av Krim.

Med hjälp av rysk militär – både frivilliga och reguljär trupp – lyckades separatistsidan hålla stånd efter inledande framgångar för den ukrainska armén. I början av 2015 etablerades den stilleståndslinje som i dag fungerar som gräns.

Efter två avtal i Minsk mellan de stridande råder officiellt vapenvila, men strider blossar upp då och då längs stilleståndslinjen. Kriget betraktas som en ”frusen konflikt” och de båda ”folkrepublikerna” i Donetsk och Luhansk erkänns inte av någon men hankar sig fram med hjälp av ryskt stöd.

Zorya Luhansk grundades 1923 och har hetat Zorya (Zarja på ryska) sedan 1960. Bästa meriten är ett sovjetiskt mästerskap från 1972.

Sedan hösten 2014 spelar Zorya sina hemmamatcher i staden Zaporizjzja 40 mil väster om Luhansk.