Först hörs ett ensamt piano. Sedan stråkar. Och en gitarr. Så börjar
tusentals röster sjunga, i valstakt på norra ståplatsläktaren:
”När vi går genom staden över broar och torg, med doft av salt ifrån havet, minns vi glädje och sorg.”
Sången sprider sig runt läktarna. Fem minuter kvar till avspark och IFK-supportrarna sjunger ”Snart skiner Poseidon”, inmarschlåten som skrevs av Joel Alme till inflyttningen på den nya arenan.
Drygt 17 000 åskådare finns på ett utsålt Gamla Ullevi i eftermiddag. Här får AIK-klacken nöja sig med södra stå. Tobias Hysén är tacksam för att hans lag har lyckats krångla sig fram till den här möjligheten.
– Vi har tappat spelare till höger och vänster, fått avstängningar och en massa skador. Ändå står vi här efter tio månaders slit och ska spela SM-final, säger Hysén och fortsätter:
– Vi kommer att vara fruktansvärt besvikna om vi blir tvåa, men med lite distans kommer vi att känna oss som vinnare ändå. Om vi kan gå in med inställningen att vi redan är vinnare så kan vi bli ostoppbara. Då behöver vi inte ha någon rädsla utan kan bara gå in och tycka att det ska bli så jäkla roligt.
När Tobias Hysén står redo i spelargången hör han massornas sång tydligt:
”Vi såg hur du haltade, vi såg hur du sprang. Med tårar på kinden och hjärtat i brand. Med längtan i bröstet, du stod där och sa: ’Snart skiner Poseidon, och Blåvitt står kvar’.”
Han längtar ut, är otålig under läktaren.
– Jag är oftast irriterad för att vi inte får gå ut på planen tidigare. Nu är ju låten på väg att ta slut när vi kommer ut.
Men väntan är betydelsefull.
– Man behöver nästan inte ladda för matchen innan dess. När man ställer sig där och hör hur sången drar i gång, då taggar man automatiskt till för match. Jag tycker att låten är skitbra och fansen har ju tagit den till sig fantastiskt.
IFK Göteborg har aldrig förlorat en allsvensk match när laget har tågat in till Joel Almes hymn.
14 matcher, 11 segrar, tre oavgjorda och 38–9 i målskillnad.
– Vi är oslagbara här. Det är den känslan vi går in med.
IFK Göteborg måste göra mål. Tobias Hysén har gjort 18 i årets allsvenska, varav 15 på Gamla Ullevi.
– Jag har ett självförtroende som innebär att jag gör saker utan att tänka. Det finns svåra lägen på planen när man kanske normalt sett plockar ner bollen och försöker leta en passning. Nu försöker jag i stället ta med mig bollen i nedtagningen för att komma fri och avsluta.
Hand i hand med en knattespelare i AIK-dräkt får Tobias Hysén till slut gå ut på den såriga gräsmattan. Han och de andra spelarna ser läktarnas mäktiga tapet av blåvita halsdukar spända mellan sträckta armar.
”Åh … när vi kastar våra tomma glas finns det alltid nån med hjärtat kvar. Födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad.” På storbildsskärmarna rullar textraderna intill bilder av forna framgångar. I dag kan IFK Göteborg vinna sitt nittonde SM-guld.
Spelarna radar upp sig för presentation när slutorden skriksjungs:
”… för vi glömmer aldrig äääänglarnaa.”
Gamla Ullevi, den 1 november 2009, 15.00, avspark i den största av allsvenska fotbollsmatcher.
Två timmar senare är IFK Göteborg eller AIK bäst.
– Det är för att vinna bucklor som vi håller på, konstaterar Örlund.
Sista träningen inför avresan till Göteborg blev mer en uppvisning än ett träningspass. Det var bara målvakterna som tvingades svettas lite och mest tränade man på att gå ut och plocka ned inlägg från kanterna.
Men IFK Göteborgs farligaste spelare är knappast nickstarke Hannes Stiller. Det är Tobias Hysén, som leder skytteligan med sina 18 mål på 26 matcher, som måste stoppas.
– Visst gör Hysén många mål. Men det har andra spelare också gjort, menar Daniel Örlund.
Långa bollar på Hysén är IFK Göteborgs segermelodi. Hysén kommer ligga och lura på gränsen till offside för att dra i djupet när chansen ges.
– Jag kommer att försöka hålla rätt hög utgångsposition, säger Örlund. Hysén är snabb och bra men varje match är unik så det går inte att förutbestämma vad man ska göra.
I början av säsongen var Daniel Örlund långt ifrån given som förstemålvakt. Tränaren Mikael Stahre hade att välja mellan Örlund, Tomi Maanoja och Nicklas Bergh.
Maanoja kändes som förstavalet men en elakartad knäskada på försäsongen satte stopp för den finländske landslagsmannen. Valet föll på Örlund som återvänt efter en suverän höstsäsong i norska Fredrikstad.
– Mitt mål var alltidatt komma tillbaka till AIK. Sedan var det mycket turer om vad som skulle hända och ske. Men min egen målsättning var att spela hela säsongen i AIK.
Tiden i Norge var så långt Örlunds bästa som målvakt.
– Det hände saker i Norge som jag tog med mig tillbaka hit. Det ska jag inte hymla om. Nytt omklädningsrum, nytt land, ny stad och nya tränare. De såg på mig med andra ögon och jag fick nyttiga erfarenheter.
Målvaktstränaren Lee Baxter litar helt och hållet på att Örlund grejar guldet till AIK.
– Han har varit outstanding, menar Baxter. Örlunds kvaliteter har alltid funnits där men jag tror att det var nyttigt för honom att vara borta från AIK ett tag, han fick ett miljöombyte.
Visst finns det detaljer att slipa på men Baxter talar hellre om Örlunds fördelar.
– Var ska vi börja? Han är en bra ledare och kommunicerar väldigt bra med sin backlinje. Dessutom är han dominant och har utvecklat spelet med fötterna den här säsongen.
Tränaren Mikael Stahre går ännu längre.
– Örlund var landslagsktuell tidigare, nu är han ännu bättre och borde finnas med i diskussionen, menar Stahre.
Mycket talar för att Örlund lämnar AIK när kontraktet går ut 31 december och återvänder till Norge. Rosenborg eller Molde kan bli nästa klubbadress.
– Framtiden är söndag, det är vad jag kan säga. Vi ska mötas igen i cupfinalen på lördag, sedan får vi se vad som händer.
Innan Örlund lämnar Karlberg omringas han av unga fans som vill bli fotograferade med sin AIK-favorit. Även om han aldrig varit med om en avgörande SM-final tidigare och aldrig tidigare haft så många supportrar på en träning i slutet av oktober så hetsar han inte upp sig inför guldfinalen.
– Det är en fotbollsmatch som betyder mer än de andra. Mer än så är det inte.