Men först backar vi bandet.
Malmö, mitten av 1970-talet
Två blivande förbundskaptener är studentkamrater på GIH. En spelar i Malmö FF, den andre får följa verksamheten på nära håll. Båda slukas av tränaren Bob Houghtons idéer, ord, metoder.
När Lars Lagerbäck kommer att återge mötena med Bob ska det låta som när en frälst man beskriver sin uppenbarelse.
Drygt 30 år senare har han tillsammans med (först) Tommy Söderberg och sin skolkompis Roland Andersson haft mer än tio framgångsrika år med landslaget. Arbetet har varit starkt influerat av Bob Houghton. 4–4–2. Press med understöd. Ett kompakt försvarsspel kombinerat med högeffektivt sätt att slå till när motståndarna tappar bollen. De snabba omställningarnas höga visa.
Spanien, februari 2009
Tio ledare som jobbar med att utbilda framtidens spelare i herr- och damlandslagen gör studiebesök på Spanska fotbollsförbundets anläggning Ciudad del Fútbol i Madrid. Under resan får de se hur landslagen, Real och Atletico Madrid, Barcelona och Espanyol jobbar med spelarutbildning. De slukas av spanjorernas idéer, ord, metoder.
– Det som fångade oss var hur de jobbar med en positiv anfallsfotboll och hur de har en gemensam strategi för hur alla olika landslag ska spela, säger Hans Lindbom.
1979 hade han stått på en träningplan i Halmstad och fått en annan uppenbarelse, den liknade Lars&Rolands.
Han hade haft en stor talang och det var förmågan att kunna träna hårt. Talangen hade tagit honom till sina drömmars mål. Allsvenskan. Nu var han ytterback i Halmia.
Och ändå ofta mer intresserad av vad de höll på med på planen bredvid.
Där tränade Roy Hodgson sitt Halmstads BK och precis som många andra i fotbolls-Sverige blev Hans starkt influerad av Roys och Bobs sätt att jobba med spelarna.
Men influenserna släppte greppet.
I mitten av 90-talet hade Lindbom blivit instruktör på Svenska fotbollförbundet och en studieresa tog honom till franska fotbollsakademin Clairefontaine. Han fick sin första aha-upplevelse och en tanke föddes.
Så här skulle vi också kunna spela.
Känslan växte sig starkare under åren, kärleken till södra Europas fotboll ökade. I Spanien 2009 var konverterandet klart. Hans Lindbom fick sin andra aha-upplevelse.
Så här ska vi också spela.
Mellerud, april 2009, P 17-landskamp Sverige–Estland
IFK Göteborgs Joel Allansson vet att det gäller att ha tålamod. Estland startar med att backa hem och mest stå och vänta på egen planhalva. Det gör det trångt för svenskarna, det gör svenskarna stressade. Joel är en av två defensiva mittfältare i 4–3–3-uppställningen och han vet att det också gäller att ha högt bolltempo. Förr eller senare tröttnar de, tänker Joel.
Efter 20 minuter har Estland redan svårt att hänga med. Sveriges alla passningar, all rörelse har börjat verka.
Joel slår en kort snabb passning fram till sin lagkapten. Kalmar FF:s mittfältare Hampus Bohman spelar direkt tillbaka till Joel som lika snabbt hittar mittfältets spets, Högaborgs Abdul Rahman Khalili, han som senare ska få höra en tjej ropa att han är såååå lik Zlatan.
”Abbe” spelar direkt bakåt till Joel som i första tillslaget stöter till bollen igen, den här gången snett i djupet, ut mot kanten.
Kvällen före har Kalmar FF:s högerback Mattias Johansson fått tiden att gå framför en bärbar dator och sagt att han gillar landslagets sätt att spela. Det ger honom chans att gå mycket framåt.
När Mattias nu är på väg mot Joels passning har han startat löpningen vid mittlinjen, han slutar den vid kortlinjen med ett perfekt inlägg och där möter Manchester Citys John Guidetti med en nick.
Jag räknar.
Fyra korta, snabba passningar runt mittlinjen för att få motståndarna att tappa sina platser.
En längre snett i djupled. Inlägg. Avslut.
Så vill Lindbom att Sverige ska spela i framtiden.
Två tjejer som tycker att John är snyggast i laget och efteråt vill plåta honom med sina mobiler, Johns pappa Mike som kommit över från Manchester och farmor Vera som hängt med ända hit. De och alla andra 508 på Rådavallen ser John nicka i ribban.
Sveriges första mål kommer i nästa anfall. Det blir seger med 5–0.
När Spanienresenärerna kommer hem bestämmer de sig.
De har fått en vision om hur Sveriges ungdomslandslag ska spela. I sommar ska den finnas på papper och förankras hos Svenska fotbollförbundets ledning men redan nu berättar Hans Lindbom.
För alla som levt med Sveriges A-landslags sätt att spela de senaste tio åren är det som att lyssna på en talare i en kulturrevolution. Hans Lindbom:
– Vi har ett antal ledstjärnor som vi ska gå efter. Det handlar inte om siffror och uppställningar utan i grund och botten om ett positivt anfallsspel med mer boll-ägande.
Bara där håller jag på att tappa andan efter tio år med Lagerbäck.
Att lyssna på Lindbom är att höra den nyfrälste beskriva sin uppenbarelse. En nyfrälst som känner att allt är möjligt och orden rinner fram. Storleken ska inte spela någon roll.
– Vår vision liknar den fotboll som spelas i de stora länderna. Vi ska inte leva på motståndarnas misstag. Vi vill spela bollen genom laget från det att målvakten kastar ut bollen. Vi ska styra spelet. Vi ska själva föra matcherna.
– Spanien är en bra förebild. De spelar runt, men har också fantasi och går i djupled. Vi får inte bli som Holland som bara spelar runt, runt och kör fast.
Det finns ungefär 20.000 svenska fotbollsspelare som fyller 17 i år. 18 av de allra bästa sitter i ett konfenserum på Hotell Dalsland i Ed och lyssnar på Hans Lindboms taktikgenomgång inför matchen mot Estland.
De hör honom säga:
– Vår spelidé är att äga bollen och i dag ska vi visa att vi klarar det. Vi ska spela fotboll med vårt passningsspel. Vi ska få dem att springa.
Dagen innan fick de höra att de inte ska kladda med bollen på mittplan, inga fyra fem, tillslag, där ska det gå fort. De fick höra att de bästa lagen skjuter passningarna till varandra. ”Vi är inte där, men vi ska dit.”
På en enda genomgång nämns Spanien tre gånger och Hans Lindbom ber en spelare att resa sig upp för att illustrera hur de ska röra sig in och ut ur ytor.
– Det är det här Spanien är så bra på. Det känns som att de är fler, men det är de inte.
Spelarna gillar det de hör. Han som fick vara med i exemplet heter Simon, har en pappa som heter Jonas och ibland önskar han att efternamnet var Svensson, men nu är det Thern och då är det bara att leva med jämförelserna för IFK Värnamos mittfältare.
Om någon undrar vad glimten i ögonen betyder ska han titta in i Simons bruna. Han sitter på hotellets terrass, solen håller på att ta sig fram över sjön Lilla Le och Simon skuggar ansiktet med handen. Han är kär i Barcelonas sätt att spela fotboll och därför är det ingen skräll att han gillar Lindboms spelidé.
– Det gäller att alla vill ha bollen. Och att backarna blir bättre med bollen, det kommer att bli ännu viktigare i framtiden. I dag är det mer så att när Mellberg har bollen undrar man: Ska den hamna där eller där, säger Simon och pekar med handen åt olika håll. Då är Majstorovic bättre med fötterna.
En timme senare sitter John Guidetti i samma stol.
– Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? När jag går ut på planen måste jag tro att jag är störst, bäst och vackrast.
Han pratar om sin framtid, men Guidettis ord skulle lika gärna kunna handla om kollektivet.
Om inte Sveriges förbundskaptener tror att Sverige ska kunna spela så här, vilka ska då göra det?
Jag erkänner. Jag tillhörde direkt tvivlarna och redan i telefon hade jag frågat Hans Lindbom:
Är inte risken stor att Sverige i framtiden får ett A-landslag som spelar vackert och trevligt men förlorar och missar mästerskapen?
– En bra fotbollsspelare måste kunna försvarsspel också. Då kommer resultaten.
– Jag har full respekt för Lagerbäck, han har gjort fantastiska resultat och om man tittar på de spelare A-landslaget haft och lagets spelsätt – han kan ju inte trolla.
På terrassen märks att spelarna är inne på samma linje.
– Vi ska behålla det vi är bra på i Sverige, ett aggressivt försvarsspel. Kolla på Barcelona, de är grymt bra på det, säger Simon Thern. När de sätter press gör de det inte med två, tre spelare utan med hela laget.
– Vi är redan jäkligt disciplinerade, förhoppningsvis kan vi få ihop det med några fler som kan göra det lilla extra, säger John Guidetti. I dag har Sverige (A-laget) en, två såna. I framtiden kanske vi har fyra, fem som när alla går på knäna i 88:e kan göra bort två gubbar och sätta den i bortre.
Ni förstår.
Jag hade några underbara dagar i Dalsland när jag följde P 17-landslaget i veckan.
Det är lätt att få en kick av ungdomlig entusiasm men här blev jag lika imponerad av spelarnas fokusering och klara bild av vad som behövde göras.
Bergslätts IP i Ed är en våt dröm för alla fotbollsdårar från Stockholm. Två perfekt klippta elvamannaplaner, en lika fin sjumanna i mitten.
En traktor med släp rullar förbi bakom en kortlinje, en skogsmaskin lyfter timmer bakom den andra, uppe i backarna har vitsipporna exploderat och på en skoltröja står ”Hårt och meningslöst” om gymnasietiden och ”...men kul hade vi” på ryggen. Det är måndagseftermiddag någonstans i Sverige. Här står tiden stilla.
Men på en yta stor som ett straffområde rusar svenska spelare omkring som spanjorer på speed.
De tränar på att spela sig genom motståndarnas försvar i högsta fart och det går fort. Jag har sett mer än hundra landslagsträningar men det har varit med A-laget och det har aldrig varit sån här fart. Det är en smärre chock att se passningstempot.
– Stanna inte upp efter bollmottagningen, ropar Lindbom. Bibehåll tempot så att vi inte tappar fart. Jag vill att den som har bollen trycker in passningen med kraft och om ni känner att läget inte är okej, håll i, så ska någon annan komma med fart.
Så där kan det se ut när revolutionsrörelsen jobbar.
Det kan också märkas konkret i Hans Lindboms taktikgenomgångar.
När han med videosnuttar gör återkoppling till matcherna mot Schweiz är anfallsexemplen dubbelt så många som försvarsklippen.
När han pratar om den kommande matchen mot Estland är det samma sak. Dubbelt så många anfallspunkter som försvarsdetaljer trycker han på.
Ändå sitter jag längst bak i lokalen och känner en annan fråga trycka på: Om Sveriges alla ungdomslandslag spelar så här men Lars Lagerbäcks efterträdare inte alls gillar spelidén, vad händer då?
När Hans Lindbom satt sig på terrassen svarar han:
– Då tror inte jag att man tillsätter en sån förbundskapten.
Claes Eriksson är mer försiktig. Gruppledaren för pojklagens förbundskaptener ser i Mellerud John Guidetti fira ännu ett mål mot Estland med välplanerade dansmoves och jag frågar Eriksson vad som händer om efterträdarna till Lagerbäck vill spela en mer kontringsinriktad fotboll där det är helt okej om motståndaren för matchen och har bollen mesta tiden.
– Spelarna måste kunna båda sakerna, svarar Eriksson.
– Vad vi gör på den här nivån är att utbilda spelare, sedan får andra ta hand om dem. Vi tror att det blir lättare att utbilda om vi har en tydlig idé om hur vi vill spela. En fotboll som är teknisk, snabb och bygger mycket på spelförståelse.
Och så kommer han in på det spår Hans Lindbom ofta hamnar på: Om Sveriges framtida förbundskaptener har mer bollskickliga spelare att välja, då borde väl framtidens landslag bli mer spelförande.
Unga fotbollsspelare är som barn. De har ketchup på allt och de älskar att se fotboll på tv.
Den första lägerkvällen hör de Xavi i ”Fotbollskväll” kalla spanska EM-guldet för ”en framgång för kollektivet”. Andra kvällen märker de att även den spanska stilen kan köra rakt in i kaklet utan att vinna.
Chelseas försvarsspel är kompakt och perfekt och första matchen i Champions League-semin slutar 0–0. De svenska ledarna vet att solen har fläckar och därför är det två ord som återkommer under dagarna i Dalsland:
Bolltempo och avslut. Bolltempo och avslut.
Jag ser 0–0-matchen längst bak i ett mötesrum. Mellan mig och den stora platt-tv:n sitter 18 tysta talanger. Kropparna framåtlutade, blickarna höjda. De lassar in pannbiff med lök och kollar fotboll. Jag ser en spelare som tillhör en Premier League-klubb, tolv spelare som finns i allsvenska klubbar.
Uefas nya regler om antalet egna spelare i truppen gör att det blir viktigare för de stora klubbarna att tidigt få in spelarna i organisationerna. Det gör inte revolutionsjobbet lättare för Hans Lindbom och hans kollegor.
De här matchdagarna är inte fastställda av Uefa och därför har Bayern München valt att hålla kvar Oscar Lewecki, IFK Göteborg har inte släppt Nicklas Bärktroth. Enda spåret av Bärkroth hörs i spelarbussen på väg hem från matchen. Radioreporten hinner nämna Bärkroth under hans korta inhopp mot Örebro.
Hans Lindbom är inte nöjd med samtalstonen med flera utländska klubbar. Han säger att problemen inte är på samma nivå när det gäller de allsvenska lagen.
Vad ska han säga? Han vill inte skapa en inflammerad stämning för han vet vilka styrkor som behövs i revolutionen.
Det är en lång väg som ska ändra svenska landslagets sätt att spela fotboll.
– Och det är inget Svenska fotbollförbundet löser. Det är föreningarna som ska göra jobbet med spelarna och jag tror att klubbarna köper våra idéer.
Fotnot: Sveriges P 17-landslag dominerade även veckans andra match mot Estland, och vann med 2–0 på Bergslätts IP i Ed. Målen gjordes av John Guidetti och Trini Makolli.
Vad tycker du om förbundets nya satsning med Spanien som förebild. Gå in och diskutera svensk landslagsfotbolls framtid här.