Bara Robbens räder höll hoppet vid liv på innergården på Götgatsbacken där 540 holländare hade samlats på ambassadens innergård för att på storbilds-tv se de organga bli världsmästare.
– I går satt jag under ett träd. Då sket en fågel på mig. Då tänkte jag att på något sätt måste jag få igen med något positivt, som att vi skulle vinna den här matchen. Nu är jag gråtfärdig, säger halvholländskan Jennie Dielemans förtvivlat efter en match där hon orangeklädd i boa och allt kastades mellan hopp och förtvivlan en het svensk sommarnatt fylld av känslor.
Holländska föreningen har samlat runt 150 personer i sina lokalen i Götgatsbacken till varje VM-match.
– Men till finalen var det så hårt tryck att vi frågade ambassadören om han kunde upplåta sin gård och det gjorde han. Vi tvingades ändå säga nej till folk som ville komma in, berättar föreningens ordförande Jeroen Kok.
En discjockey, som spelade holländska slagdängor och stack emellan med ”Tulpaner från Amsterdam”, försökte höja stämningen innan matchen.
Men det gick trögt och än svårare blev det när spanjorerna började rulla boll på storbilds-tv:n.
– Det var en ful final. Spanien är bättre, men nu handlar det inte om det. Nu är det psykologi, sa Martijn Balzer, som jobbar på ambassaden inför förlängningen, som gav nytt hopp.
– Okej att Spanien var bra första fem minuterna, men sen var det ju vi i första. Robben eller van Persie skulle ha satt något av sina lägen, suckar Jennie och fortsätter:
– Ge mig något annat att se fram emot nu.