Framtiden är inte riktigt här ännu för ivorianerna. Men den är på väg.

Sven-Göran Eriksson, den kortvarige coachen, har organiserat ett lag med supertalanger och stjärnan Didier Drogba och från alla håll och kanter har han och laget inhöstat beröm.

För disciplinen och organisationen.

I sista matchen ställdes ivorianerna inför den minst sagt knepiga uppgifter att ta in Portugals niomålsförsprång.

Kanske plockade han nio blommor i Kruger-parken och lade dem under kudden.

Kanske bad han om ett mirakel på Mbombela-stadion.

Inget hjälpte.

– Vi fick två tidiga mål och vi kunde lätt ha fått två till, sade Svennis.

Två?

Elfenbenskusten kunde ha sprutat in ett halv dussin där i Nelspruit för det fanns lika många chanser som bilar i Johannesburg under rusningstrafik.

– Man kan ju inte säga till spelarna att nu måste ni gå ut och göra nio mål.

– Det är inte realistiskt, sade Sven-Göran Eriksson, men det var utan tvivel spelarnas ambitioner.

Två mål dömdes bort för offside, en boll rullade längs mållinjen, Didier Drogba träffade ribban och såg lika frustande farlig ut som han gjorde före armfrakturen.

Den ene efter den andra forsade fram i chans på chans och en svettigare midsommarafton har nog målvakten Ri Myong-Guk från Pyongyang aldrig haft.

Det var lika många koreaner i egna straffområdet som det finns riskorn i en rispåse och enda tydliga avsikten var förmodligen att slippa en ny överkörning á la 0–7 mot Portugal.

– Det resultatet var ju helt orealistiskt, sade Sven-Göran Eriksson.

– Jag undrar vad som hände i andra halvleken.

Men om nu alla femtioelva målchanser hade resulterat i mål, så hade det inte spelat någon roll.

Brasilien och Portugal spelade oavgjort och därmed var Elefanternas öde beseglat.

– Vår grupp var extremt svår och jag önskar att vi hade hamnat i en annan.

– Men vi har gjort bra ifrån oss och jag tycker att våra spelare ska vara stolta, sade Sven-Göran Eriksson.