Johan Esk: "Svartgul höst när kaos blev till guld"

AIK blir svenska mästare för att Mikael Stahre fått ut allt ur alla och fått alla att köra åt ett håll.

När Stahres gäng kör – då kör de.

Gamla spelare och nyförvärv. Ungdomar och veteraner. Svenskar och importer. De har bara kört. Utan tvekan och tvivel, utan att stoppas eller störas. När politiker kämpar med att få integrationen att fungera i landet visar Stahre hur man kan göra.
Till sist blev guldet lika rättvist som logiskt men i våras var AIK ingen given guldkandidat. Det var allt annat än självklart att kaoset skulle bli till guld.

Men den allsvenska tränardebutanten har fått alla att vara sig själva. Acceptera sina roller. Och tillsammans bli en vinnande svårstoppad maskin. AIK har gjort vad och spelat som det behövts, till slut gjorde laget mer än så. AIK började med att bygga en aggressiv defensiv, till slut rullade laget ut ungdomsgården från Kamratgården.
Och Mikael Stahre har hela tiden låtit leendet vara med.

När jag lämnat guldomklädningsrummets skumpadoft, ölklibbiga golv och Hooiveld som lekte Ekwall och Pavey som ville krama alla och alla andra spelare som messade till nära och köra – då hittade jag till slut mannen som blivit av med guldskon, den andra också och båda strumporna.

Daniel Tjernström stod i tunneln ut från planen och sade att Rikard Norling lade grunden till det här.

Det har han så klart helt rätt i. Men en klassisk ledartaktik är att ta det bästa från sin föregångare och ändra det som stört gruppens arbete.
Därför släppte Stahre upp en del regelknutar.

Och därför såg Mikael Stahre till att alla i och kring laget skulle ha roligt på jobbet också.
Under hösten har han gjort tre byten som gav tre mål. I går väntade han med att göra byten, det gav också mål.

Jag hade just skrivit i blocket att Mutumba och Flávio inte lyckats med någonting. Jag hade just sett Flavio misslyckas ännu en gång alldeles nedanför min pressplats. Då vände jag huvudet lite till vänster och såg en tydlig blick av tränarens AIK-stil.
Det var ingen suckande Stahre. Jag såg en tränare som klappade händer. Gjorde tummen upp. Ropade ”Bra Flavio” och log.

Signalen var tydlig och typisk för hur Mikael Stahre har jobbat under året. Spelarna har uppmanats att göra det de är bra på och försöka, försöka igen, försöka till de lyckas.
Mutumba var på väg att bli utbytt men det visste han inte när han körde förbi Erik Lund, hittade Flávio som stötte in 1–1.

Andra lag har tappat spelare och blivit sämre under året.
AIK har behållit stjärnor, fått in nya (Flávio och Dulee Johnson) och blivit bättre. Det har varit ett högt pris att betala men utdelningen blev SM-guld.
1–1 hade räckt för guld.

Men det fanns ett sätt att göra historien ännu bättre, sagan att hamna i gränslandet till det osannolika. Det var att trotjänaren, den petade lagkaptenen, den supersympatiske grovjobbare fick komma in och avgöra.
Så blev det.

Daniel Tjernström har sett spelare och tränare komma och gå men han och fansen har stannat genom kriser och dalar och hopp som kraschat. Nu blev han den förste att sänka Änglarna på lagets nya arena.

Dulee Johnson hade passat Kenny Pavey som spelat tillbaka till Johnson som hållit i och hållit i och hållit i innan han spelade ut till Daniel Tjernström.
”Tjerna” hade upplevt alla år, alla stormar och kriser, alla träningspass i pissväder och alla försäsongsmatcher i snö och is bara för att få det läget.
”Tjerna” hade genomlevt allt det där bara för att en dag få trycka in bollen i mål och göra AIK till mästare för elfte gången.

Mikael Stahre har fått ”Tjerna” och alla petade vinnarskallar att acceptera en petning och rikta ilskan och besvikelsen åt rätt håll.

Daniel Tjernström märkte mest tystnaden efter målet. Han undrade om han varit offside eller nåt. Efter matchen är han nästan lika tyst som vanligt och jag undrade var alla de stora känslorna var.

– Skenet bedrar, sade ”Tjerna”. Det är så mycket känslor inombords. Det är som att jag är chockad och oerhört glad. Men nästan mest lättad.
Han hade väntat i tio år på det här. Han hade sett till att pokalen som har den legendariske AIK-ledarens namn kom hem.

Han hade varit rätt man på rätt plats.
Till sist: I ett land där man inte ens kan tillsätta en förbundskapten utan att det blir lalleri av allt är det logiskt att guldfirandet på innerplan spårar ur i kaos. När en brinnande bengal flög fram och tillbaka mellan lägren på läktaren vände förbundsbasen Lagrell ryggen och hade ingen koll på det jobbiga. En fotbollsbild i tiden.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut