Lämnade stormvindarnas och vinterns tregradiga Johannesburg för en dryg timmes flyg söderut och hamnade i Port Elizabeth, vindarnas stad som kan blåsa ut i indiska oceanen av en stormby.
Killen som körde mig till stadion berättade hur det brukar vara här, om stränderna och surfingen och han undrade hur det känns att åka snowboard. Är det som sandboard?
Antagligen, sade jag och undrade om det fanns värme i bilen och då uppenbarade sig Nelson Mandela Bay-stadion.
Utifrån påminner den om operahuset i Sydney. Inne ser den ut som en mussla och nere på planen spelade Sven-Göran Erikssons lag som ett djur som slutit sig samman mot inkräktare.
Det var klassiskt Svennis-stuk. En försiktig start, alla skulle hitta platserna och göra det bekvämt för sig. Alla med? Bra! Då flyttar vi framåt.
Och sedan flyttade det sammanslutna Elfenbenskusten, elefanterna som laget kallas, framåt och framåt och tog över matchen.
Det såg ut som om Sven-Göran Eriksson skulle få revansch för förlusten i EM 2004, för förlusten i VM 2006 och en drömstart i Dödens Grupp.
I början av andra halvlek ändrades alla förutsättningar.
Volontärstjejen bredvid oss började hoppa i stolen, hon tjöt rakt ut. Alla i kurvan bakom ena målet ställde sig upp och vrålade högre än alla vuvuzelor.
Didier Drogba hade börjat värma upp.
Jag hade mössa och handskar och för tunna strumpor men tröjor i flera lager och dunjacka och ändå hade jag inte lyckats stänga kylan ute men Drogbas bara uppenbarelse spred värme inifrån.
Det var mäktigt att vara på plats, magiskt att själv få märka att han är så mycket mer än en spelare här.
För mig är han inte alls världens bäste spelare men den coolaste och mest majestätiske.
För många på den här kontinenten är han en symbol.
Symbolen för hoppet om att han ska ta ett afrikanskt lag till världstoppen. Symbolen för övertygelsen att en människa, en enda fotbollsspelare, kan göra mångas vardag roligare.
I 66:e minuten sprang han in på planen i ett spöregn som inte bekom honom, hans karisma fick Cristiano Ronaldo att se ut som en blyg skuggfigur på planen.
Men när spelet kom igång försvann magin. Då märktes snabbt problemet.
Drogba började ställa och styra, peka och vifta och Portugal började få tag i greppet som laget tappat för länge sedan.
Precis som när Zlatan spelar för Sverige blir laget mer lysande, spännande och sexigare med honom. Men inte alltid bättre. Landets klart bäste spelare får inte alltid till sin bästa fotboll i landslaget.
Och balansen försvinner. Innan Didier Drogba kom in sökte varje spelare första bästa passningsalternativ. Efter bytet var alla tvingade att titta en och två gånger och försäkra sig om att det var okej att passa någon annan än Drogba.
Det där är inget han kräver av medspelarna.
Det där är något som uppstår per automatik när en spelare i truppen är större än alla andra spelare i laget, landet, världsdelen.
När Sven-Göran Eriksson samlade laget hade han mindre än en månad på sig. Dödens Grupp väntade och på den korta tiden skulle Svennis täta sprickor mellan truppens grupperingar och samtidigt göra som han brukar, binda starka band med den störste stjärnan.
Problemet var att den störste stjärnans status varit en stor orsak till sprickorna.
Men Sven-Göran Eriksson hade inget val. Han var tvungen att få Didier Drogba med sig och hoppas att alla andra hängde med. I går var det Drogba som inte hängde med, han fick inte ut någonting på sina 24 minuter.
Cristiano Ronaldo är ett annat Lex Zlatan-exempel och Portugal har syndrom som Elfenbenskusten. Ett lag med många stora namn, ett lag med en stjärna som platsar på Play station-omslag och ett lag som inte levt upp till förväntningarna de senaste åren.
EM-finalen 2004 skulle bli början på en storhetstid, men det blev början på en långsam klättring nedåt och alla portugiser verkar förvänta sig och vänta på att Ronaldo ska hitta vägen uppåt.
I elfte minuten sköt han snabbt och bra men bollen tog i stolpen.
Och Ronaldos 16-månader långa mållösa lidande i landslaget fortsätter.