Sverige bröt mot alla regler

Och vägen till Sydafrika är en snårig stig utan ljus, nästan inget hopp och med minimal tro på det svenska laget.
Danska fans sjunger och gungar på Råsunda när jag skriver det här. Den svenska nationaldagen håller på att ta slut, precis som den svenska mästerskapseran. Den svenska nationaldagen är på väg att ta slut och mörkret lägger sig över det svenska landslaget och svensk fotboll.

Det här var första gången Lagerbäck förlorade en kvalmatch i juni. Första gången Sverige förlorade en tävlingsmatch mot Danmark.
Det är inte kört än.
VM är inte kört än men vad som hände igår var att Lars Lagerbäck och hans lag drog upp tröjor, blottade bringor och strupar och sade:
”Här. Hugg här eller låt bli. Allt är upp till er.”
Vad Sverige gjorde igår var att lämna över sitt öde, sitt kval i andra lags händer. Sverige kan vinna hur mycket som helst i höst och det är ändå inte säkert att det räcker.
Och det mest grundläggande är också det mest problematiska i det resonemanget.
Inget talar för att Sverige plötsligt ska börja vinna hur mycket som helst.
Inget talar för att Sverige plötsligt ska kunna göra mål nu när laget är nollat i fyra av fem matcher.

Sverige jagade kvittering, Sverige var värt en kvittering men det hade inte räckt för att ha saken i egna händer. Sverige hade behövt vinna för att sitta i förarsätet men en svensk seger hade känts som ett rån.
Första halvleken var 45 minuters helvete. 45 minuters mardröm där jag var rädd för att vakna, livrädd och kallsvettig. Men det var värre än så. Det var en vaken verklighet och verkligheten var värre än den vidrigaste mardröm. Det var 45 minuter med plågsamma frågor.
+Varför lade inte Zlatan Ibrahimovic straffen?
+Varför snodde inte Zlatan straffen av Kim Källström som han gjort tidigare?
+Varför skulle Micke Nilsson använda sin julgransfot till att spela fram till danska målet?
+Varför skulle Sverige ha alla små embryon till eget spel på vänsterkanten där det inte fanns någon naturlig vänsterfot?
+Varför kunde inte Kim Källström slå en enda passning rätt?
+Varför hade Kim så bråttom med straffen och varför hade han precis som Kennet Andersson gula skor?
Kennets straffmiss kom i Sveriges senast misslyckade kvalserie. Sverige är nära ett nytt misslyckande nu.

”Vi har världsartisten Zlatan.
Vi har hemmaplan och vi har friska spelare som fått mycket speltid i klubblagen.
Ni har ett gäng hyggliga fotbollsarbetare.
Ni har bortaplan och ni har spelare som är skadade och andra som varit petade.”
Så skrev jag i en krönika till en dansk tidning före matchen men jag skrev också om den oroliga känslan i magen.
För Danmark hade ingenting att förlora.
Danmark hade läget svenska landslaget brukar älska.
När skador skakar truppen och motståndarens namn kan få vilken svensk som helst att verka skakig. Då brukar Sverige alltid ta sig samman, med igår var en annan dag, igår var ett annat läge.
Sverige var favoriter.
Sverige saknade Anders Svensson. Daniel Andersson fick spela men det var inte det stora problemet. Det stora problemet är det jag var inne på tidigare i veckan. Oavsett vilka två som spelar på innermittfältet har Sverige ingen med huvuduppgift att vara offensiv längre, i alla fall syns det inte i spelet.

Lagerbäck taktiska säkerhetsbälten har blivit lagets strypsnara.
Den skrala sorteringen (ursäkta hockeytermen) på innermittfältet gör inte bara att Sverige blir trubbigt framåt, det saknas också trygghet bakåt. I Danmark styrde och ställde Christian Poulsen framför Simon Kjaer. Debutanten hade haft en mardrömsstart som kunde ha knäckt vem som helst.
Ja, Sverige har Zlatan men Sverige har fortfarande ingen aning om hur han bäst ska komma till sin rätt.
-Man kan ju skicka upp lycka-till-bollar till Zlatan, sade Lagerbäck i veckan med lätt sarkasm i rösten.
Och så var det precis det Sverige höll på med.
Zlatan var inte tillräckligt bra. Han var som alla andra och är det något jag minst av allt vill är att Zlatan ska vara som alla andra. Alla slet och kämpade men ibland är fotboll enkelt och det enkla var att svenskarna inte var tillräckligt bra.
Det var lätt att charmas av inhoppande Johan Elmanders och Viktor Elms kraft och attack och offensiv men då hade Danmark redan ställt upp för att bevaka det som blev en grundbiljett till VM i Sydafrika.