Förra säsongen startade elva lag med klassiska 4–4–2 som sitt grundspel. I årets allsvenska är det bara fyra.
Trelleborg har ansetts vara ett typiskt 4–4–2-lag. Förra sommaren testade tränarna Tom Prahl och Alf Westerberg att formera laget efter en 4–2–3–1-uppställning och succén lät inte vänta på sig.
Av 19 matcher förlorade Trelleborg bara två. Hittills i allsvenskan har man förlorat en av sju matcher.
– Vi har hittade en större stabilitet och fått bra utdelning med vår nya uppställning, menar Westerberg.
När Djurgården tog guld 2003 var man det enda laget som spelade något annat än 4–4–2. Trots att Djurgården dominerade stort så var det få lag som tog efter spelsystemet med tre forwardar.
Det är fler lag som tagit efter den spelmodell som Elfsborg lanserade, de med bara en forward och fem mittfältare.
– Jag tycker att Elfsborg har varit vägledande, menar Westerberg. Men tre av mittfältsspelarna måste vara offensivt inriktade.
Internationellt är 4–3–3 och 4–2–3–1 spelsystem som dominerar bland de framgångsrika lagen.
– Historiskt sett kan man väl säga att vi i Sverige är väldigt trendkänsliga, menar Lagerbäck. Jag antar att det är ett antal framstående lag som spelar enligt andra system än 4–4–2. Jag antar också att det är sånt tränarna tittar på.
Lagerbäck ser inte bara att det är den yngre generationen som kommer med ett nytänkande.
– Ta Nanne Bergstrand i Kalmar, han spelar ju nu med en forward. Jag tror inte att det är åldersbetingat eller kommer av att det är nya tränare. Jag tror mer att man påverkas av det som händer och sker ute i fotbollsvärlden.
Det var Djurgården som i slutet av 90-talet på allvar började se över sitt spelsystem, till slut fastnade klubben för 4–3–3.
– Jag tror att Djurgården var det lag som drog i gång tanken att det går att spela på ett annat sätt men ändå vara effektiv, menar tränaren Zoran Lukic.
Efter Djurgårdens klena start den här säsongen får klubben kritik för att man börjat att formera om laget. Den kritiken gillar inte Zoran.
– Det är många lag runt om i världen som spelar 4–3–3 och alla gör det på sitt speciella sätt. Hur man disponerar sina spelare är en smaksak, konstaterar Lukic.
Tittar man tillbaka så förvandlades 4–3–3 ibland till 4–2–3–1 under storhetstiden i början av 2000-talet.
– I bland hamnade vi så ofrivilligt, ibland frivilligt, menar Lukic. Vi hade ju Johan Elmander som ensam kunde sysselsätta motståndarnas försvarsslinje.
Gefle IF är med tränaren Per Olsson den överlägset mest ortodoxa 4–4–2-klubben i allsvenskan.
– Jag får väl ta på mig den rollen, säger Olsson med ett lätt skratt. Jag vill helst att vi ska spela med två forwardar, det måste jag medge. Den variation jag gjort någon gång är till 4–3–1–2.
Några klassiska yttrar står inte på önskelistan. Gefle vill ha två centrala forwards med jämn arbetsfördelning.
– Vi ska spela genombrottsinriktat och ganska snabbt nå in bakom backlinjen. Då är det bäst att ha två forwards. Jag tror inte på att bara ha en forward i omställningsfasen som är väldigt viktig. Vi varierar och har en forward som droppar lite i försvarsspelet när vi behöver förstärka mittfältet.
Gefle har också det mest raka mittfältet i allsvenskan även om Olsson ser sina två kantspelare som mer offensiva än de som spelar centralt. Defensivt agerar man olika beroende på motståndet.
I 0–0-matchen mot Malmö FF täppte man till ytorna mellan backlinjen och mittfältet, en yta Malmö gärna vill åt. I torsdagskvällens möte med IFK Göteborg handlade det om att täppa till ytan bakom backlinjen.
Zoran Lukic menar att förändringar i spelsystemen gynnar spelet i allsvenskan.
– Det kanske inte är samma passningsspel som i La Liga och inte det tempo man har i England. Men alla som säger att allsvenskan är dålig är lite ute och cyklar. Jag har sett många väldigt bra matcher och det är tack vare att saker och ting förändrats. Man spelar med olika system och har olika strategier för hur man ska komma åt motståndaren och poängen, säger Lukic.