Näst sista frågan till Zlatan Ibrahimovic på presskonferensen inför Ungern:
Hur ser du på din betydelse för svensk fotboll, hur ser du på ansvaret?
Svaret överlevde inte nyhetsflödet. Det drunknade i rapporteringen om hans syn på silly season-soppan och hans flygande pajer mot pajasen Pep.
Jag googlar fram svaret för att få det ordagrant. Jag har aldrig hört en svensk idrottsstjärna prata så här om sin pågående landslagskarriär och vad den ska sätta för spår.
Jag är säker på att många politiker har vackra visioner och stora planer, men jag hör det aldrig. Det är för lätt att idag dra upp Palme och Bohman och säga att det var bättre då, då fanns det profiler.
Dagens politiker går bort sig i decimaler och utspel, påhopp och procentsatser.
Däremot är jag osäker på om någon svensk fotbollsspelare tidigare haft en sån här vision med sin karriär.
Spelaren vi kallat diva och mannen vi kallat ego, spelaren som inte vill vara en pappa i landslaget lät som fotbollens landsfader. Han retar mejlare med sin tystnad under nationalsången men ska jag välja ser jag hellre att han bryr sig om framtiden än sjunger om tider då ärat ett namn flög över jorden.
Han sade:
– Jag ser det som en utmaning. Jag vill mycket mer och kommer att göra mycket mer.
– Jag hoppas att den dag jag slutar spela, att jag har gjort något åt svensk fotboll, att jag förhoppningsvis ändrat något under karriären och fått andra att tänka likadant som jag och vilja spela fotboll som jag vill spela fotboll.
– Och att jag kunnat tillbringa (han sade så) något som någon kan föra vidare. Jag har några år kvar, sen slutar jag. Vad jag gör då vet jag inte men jag hoppas att jag varit en bra förebild för alla ungdomar.
Hybris? Om ni vill. Själv tycker jag att det är underbart med varje människa som pekar ut riktningen uppåt och går först för att visa vägen.
Om vi skalar bort alla raiolor och guardiolor. Skottar undan alla kontrakt och klausuler så handlade flytten från Barcelona till Milan om just det.
Han ville jobba. Ville spela fotboll.
Han ville ta ansvar, påverka, han ville spela huvudroll.
Zlatan var till och med beredd att göra det i ett vilset lag med vissna föredettingar och en Pato som inte blommat ut.
Det har – som väntat – blivit en allt-var-Zlatans-fel-debatt i svallvågorna efter flytten. Det finns de som på fullt allvar tycker att Zlatan skulle stannat, kämpat och bitit ihop på bänken.
Det hade varit den enkla, fega och bekväma vägen. Bara låta – den ännu större – lönen ramla in, se titlarna ticka in på sitt cv och veta att det kanske kan bli ett och annat inhopp. Om det gått åt helvete hade det varit någon annans fel.
Och troligt att Zlatan fått upp locket på Guardiolas frysbox bara genom att bita ihop och kämpa, det gick ju verkligen jättebra för Thierry Henry.
Ett tag kändes det lika otroligt att Zlatan Ibrahimovic skulle komma tillbaka till landslaget. Att han skulle göra det i sin nya version kändes helt osannolikt.
Visst, när han sade ja behövde han matcher för att hålla värmen nere i Barca-boxen men jag undrar om han också hört talas om hur han börjat svalna bland de trognaste, de unga.
Fotbollsknattarna jag känner talade allt mer sällan om Zlatan och gjorde de det så tyckte de mest att han var löjlig som nobbade landslaget.
Jag med. När Hamrén i våras varvade upp sitt landslag kändes det skönt att slippa den trötta, tjurige, tråkige Zlatan.
Jag trodde inte att han skulle kunna rätta in sig i det klämkäcka leende ledet.
Det gjorde han inte. Han tog täten.
När han idag börjar en ny ligasäsong är förutsättningarna helt nya för Zlatan Ibrahimovic.
Förr skulle han vara som i klubblaget för att lyckas i landslaget. Nu behöver Milan samma Zlatan som svenska landslaget har fått.