Vad är väl en träningslandskamp i fotboll?

Den kan vara trist och tråkig och...alldeles, alldeles underbar.

Det var fantastiskt att se Anders Svensson chippa fram till Emir Bajrami som drog med vänstern och satte returen med högern i krysset. Magiskt att se Kung Berra – Behrang Safari – spela vänsterback. Kul att se Lustigs attacker på högerkanten och smittande att se Wernblooms leende när Zlatan Ibrahimovic rufsade honom i håret på väg ut från första halvlek.

Så långt hade jag sett mycket mer av Zlatan än jag vågat tro. Och då är han ändå spelaren man kan vänta sig mirakel av.

Han borde varit jetlagad, bor­de inte ha fått bort alla semesterkilon.

Men han rörde sig som om han inte kom från en Asien-turné med FC Barcelona utan från tiokampen i Barcelonas friidrotts-EM.

Han kung fu-klackade fram en passning, han hade styrkan, tekniken, blicken, han hade allt han ska ha och efter drygt tre minuter av comebacken hade han gjort mål på en klockren pass från Pontus Wernbloom.

Jag känner fortfarande oro för att Zlatan blir för isolerad längst fram när bättre motståndare stänger passningsvägarna. Oron minskade något när Zlatan började dra sig ner i banan, göra sig spelbar och spela vidare.

Men mest av allt visade Zlatan Ibrahimovic att Sverige kan få en kapten laget aldrig haft. En världsspelare som kan sänka vilket lag som helst på egen hand och samtidigt är beredd att dra hela truppen med sig genom sitt sätt att vara.

Zlatan gestikulerade, instruerade, uppmuntrade, pushade, drev på och när det var läge skrämde han skiten ur stackars Christophe Berra när skotten försökte få igång ett uppspel.

Dagen efter att Sverige åkt ur EM 2008 föreslog jag att Zlatan Ibrahimovic skulle bli lagkapten. Jag tyckte att han skulle vara ”den självklara vägvisaren för de unga spelarna in i framtiden. En perfekt kapten för en generationsväxling”.

Zlatan blev kapten men kaptenen lyfte inte laget. Och framför allt – det blev ingen generationsväxling.

Den har vi nu i stället. Nu har vi ett lag jag längtar efter att få se igen.

Det är kul att se Sverige spela och det verkar vara riktigt roligt att spela i svenska landslaget igen. Det spelade ingen roll vilken fart Erik Hamrén satte på sin bytes­karusell. Det sänkte inte svenska tempot.

Zlatan fick en kvart i andra halvlek och fick stående ovationer vid bytet. Publiken fick ett tack och ett snabbt leende tillbaka. Inte mer och jag gillade det också.

Zlatan visade att det inte fanns något att fira. Allvaret har inte börjat.

Sverige spelade bra mot Bos­nien Hercegovina, ännu bättre nu men det är inget värt 3 september. Det är då allvaret börjar.

Erik Hamréns startelva visade vad han är för ledare och jag gillade vad jag såg.

Han visade att han menade allvar med sitt snack om förändring och att förändring aldrig sker bara genom snack.

Inte genom mys och pys och skratt och kram på träningarna. Det sker genom handling och i tränarens fall är det tuffa, obekväma laguttagningar som riskerar att skaka om stämningen vid lägerelden.

Kim Källström och Sebastian Larsson fick – som planerat – lika mycket speltid men Pontus Wernbloom och Mikael Lustig fick – som jag ville – starta. Den betydelsen kan inte nonchaleras.

Wernbloom och Lustig fick chansen att sätta sin prägel på matchen, chansen att spela sig in i laget. Båda tog chanserna Hamrén bjöd dem.

Kim Källström är en klyftig kille. En tv-mikrofon stacks i veckan fram och Kim fick standardfrågan om betydelsen av Zlatans återkomst. Det kom inget standard­svar. Han sade:

–  Mycket.

Sedan följde lång tystnad och sekunderna skvallrar inte om någon ny spricka eller ny schism med Zlatan. Bara att Kim Källström redan då antagligen insett att han är den som kan drabbas mest och hårdast av Zlatans comeback.