DN:s Georg Cederskog ställer fem frågor till Zlatan Ibrahimovic och får höra om fotbollsstjärnans snabba möte med Björn Borg. Dessutom säger Ibrahimovic att han vill flytta till Stockholm efter karriären.
I boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” beskriver du hur boxaren Muhammad Ali och kampsportaren Bruce Lee var stora inspirationskällor för dig som ung. Finns det någon svensk idrottsman som betydde mycket för dig då?
– Nej, tyvärr. Pappa bara matade mig med boxningsvideor och martial arts, det var sådant jag såg. Hans bror är professionell boxare. Bosse Larsson? Nej, jag vet vem han är, men det var väl när tv var svartvit? Det är inte för att jag är nonchalant, men det var bara inte så när jag växte upp.
– Jo, förresten: Björn Borg. Den enda gången jag har reagerat är när jag såg Björn Borg i rulltrappan på Arlanda. Det var ett plexiglas emellan oss, jag var där med Helena (Seger, Zlatans fru), han med sin fru. Jag började peka, normalt är det ju tvärtom och Helena bad mig att ta det lugnt. Borg vände sig om och vi fick ögonkontakt och hälsade.
Du talar nu om att du ser slutet på din fotbollskarriär.
– Ja, men jag tror att man ska stoppa när man är på topp. Sådant känner man. Du ska inte bli den gråhåriga på plan, ”kolla där är han, han spelar fortfarande bara för att han är Ibrahimovic”.
Du skulle kunna varva ner som…back?
– Nej, jag är för bra för att vara back (stort smajl).
Blir du kvar i Sverige när du slutat med fotbollen?
– Vet inte, när karriären är över så är det två liv man ska ta hand om. Barnen ska ju gå igenom skolan och allt handlar om var vi vill att de ska växa upp. Men jag tror att det blir Stockholm, det ligger bättre till än Malmö faktiskt.
Kan du tänka dig ett tränaruppdrag i framtiden?
– I dag säger jag nej till det, men om två år kanske jag säger ja. Det är mycket möjligt