Brommapojkarna, Hammarby, Djurgården.
Svensk fotboll har haft en hel del svarta politiska får när det handlat om utvecklingen av fotbollstalanger.
Nu finns två andra tydliga aktörer på banan. En är Boo FF. En annan är Svenska fotbollsakademin. Ett privat företag, med en massa bekanta figurer, som har en enkel affärsidé. Att få pojkar och flickor att bli bra på att spela fotboll.
Akademin ville ha ett samarbete med Svenska fotbollförbundet. Ville ha Hans Lindbom, förbundskapten för två yngre landslag, som chefsideolog, men förbundet sade nej. Lindbom fick välja. Han valde förbundet.
Och akademin valde att gå utomlands och har nu Bayern Münchens Björn Andersson som chefsideolog och ett samarbete med den tyska storklubben.
Jag ringer Lindbom. Han tycker att "Putte Carlssons koncept är intressant" och när jag frågar vad han tycker om att akademin nu jobbar mot en tysk storklubb istället för ett svenskt förbund när svenska talanger ska förädlas svarar Lindbom:
- Som du vet är det väldigt politiskt det här. Jag är en enkel fotbollsarbetare. Du får prata med andra på förbundet.
Enligt Riksidrottsförbundet ska det vi kallar elit och toppning inte förekomma fram till tolv år.
Året är 2007.
På RF och Svenska fotbollförbudet låtsats man bara inte om det.
2003 hade min pojke just börjat dagis när kungsholmsmammorna frågade om jag satt Love i kö till någon friskola. Jag är - i alla fall ideologiskt - en kommunalkramare, så ni förstår. Jag satte latten i halsen. Herregud, han var ju inte ens två.
Men det är den verklighet vi har.
Blivande föräldrar väljer BB morgonen efter kvällen före, friskolor är en självklar del av svenska skolvärlden, kommunala skolor profilerar sig för att få kunder och i musikutbildning är tidig gallring inget någon reagerar på. Trots kravet att det ska leda till fler konsertpianster är lika litet som att skolornas specialisering ska ge fler svenska kärnfysiker.
Men i idrotten lyfts alltid den gamla (miss)uppfattningen fram. Att mer kvalité på ungdomsidrotten måste syfta till fler landslagsspelare.
Idrottens styrande vågar inte ens erkänna att det finns många föräldrar som bara vill ha - och är beredda att betala för - mer kvalitetstid i idrotten.
Inte med sina barn. Åt sina barn.
Svenska fotbollsakademin tillhandahåller helhetslösningar och det är ord Percy Nilegård använde när han försökte kränga reklamtid på am-bandet. Att företaget samarbetar med en kommunal skola visar att verksamheten är accepterad i den traditionella skolvärlden men stöter på större reaktioner i den traditionella idrotten.
Och om jag nu börjar låta som en presstalesman är det läge för ett konstaterande:
Det företaget säljer är inget för mig som fotbollspappa. Men tycker andra annorlunda är det deras sak.
Att Svenska fotbollförbundet släppt spelplanen till akademin är mer märkligt. Förbundet brukar inte banga marknader där det finns pengar att tjäna. Oavsett om det flyter omkring spelmissbruk eller alkohol i sponsorernas verksamhet.
Fotbollförbundet och RF borde bli bättre på att ge vägledning till de föräldrar som vill mer än det som traditionellt anses rumsrent i barnidrotten.
För det här handlar inte om - trots vad RF tror och säger så flummigt - vad idrotten vill.
Det handlar ofta inte ens om vad klubbarna vill. Självklart kan och ska klubbar ha policydokument om hur verksamheten ska bedrivas. Alla vet att det vid slutet av dan och början av träningen oftast inte är några klubbdokument som styr barnens idrottande.
Det är föräldrars intressen i de enskilda lagen.
Och det gör att det garanterat toppas för fullt i en klubb nära dig.