Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Fotbolls-EM

Första halvlek var värdelös – andra började sämre

Zlatan deppar efter en missad målchans.
Zlatan deppar efter en missad målchans. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Paris. Jag håller med Erik Hamrén det är viktigt att drömma.

Det jobbiga är att vakna upp – och inse är att vi inte är bättre än så här.

Det lär bli en midsommar i Sverige.

Sverige är rankat näst sämst i EM.

I 50 minuter kändes det som ett hån – mot Albanien. Enda laget som ligger efter.

Förbundskapten Erik Hamrén är en ledare som styrs av känslor i sitt arbete och kanske är det därför han så många gånger under sin tid misslyckats med att få spelarna att hitta rätt mentala nivå till stora, viktiga matcher.

Ni säger play off-matcherna? Jag svarar Danmark, hur bra är de?

Läs också: Självmål räddade Sverige i premiären

Jag skriver det här när förbundskaptenerna avlöser varandra i presskonferensrummet och både Martin O'Neill och Erik Hamrén hyllar Irland.

Allvarligt talat. Visst, Irland gjorde en helt okej match men framför allt var Sverige sorgligt svagt långa perioder och jag skyller på den mentala blockering. Den som sprider sig som ett virus i kroppen och får bollbehandlingar att bli stela, passningar att bli fega.

När Sverige kom in i matchen var det inte med någon taktisk dramatisk förvandling. Det var så enkelt som att Sverige blev mer rejäla i passningar, närkamper, löpningar, beslut och då blev spelvändningarna snabbare, inläggen farligare.

Sverige spelade som laget kan när spelarna inte längre var så rädda för att hamna i underläge. De låg redan där.

Jag hade väntat i fyra långa år på att få se Sveriges herrlandslag i fotboll spela en match i ett mästerskap.

Efter 45 minuter väntade jag fortfarande.

Det hade gått fyra år sedan Sveriges förra öppningsmatch och det var som att Irland var Ukraina, Paris var Kiev, för där stod svenskarna igen – passiva på sina hälar.

Det var en magisk stämning före avspark när svenska och irländska fans bildade ett gult och grönt och varmt och vänligt fotbollshav.

Det var underbart att uppleva efter en EM-uppladdning med terrorhot och en EM-start med våld. Varken Irland eller Sverige lär slåss om EM-titeln men lagens fans håller absolut världsklass.

Efter en dryg halvtimme hördes de svenska fansen sjunga: ”Paris, det är våran stad.”

Irländarna kunde ha svarat: ”Det här, det är våran match.” Irländarna brände fyra heta lägen i första halvlek.

Sveriges första halvlek var värdelös. Det värsta var att det inte slutade där. Det började ännu sämre i andra.

Lille Lewicki försökte bäst han kunde som en liten parvel vid mittlinjen men kunde inte mäta sig med motståndarna då heller. Och i närheten av kortlinjen fladdrade Emil Forsberg hjälplöst omkring och kunde inte hindra inspelet.

Läs också: Erik Hamrén: En besvikelse

I Sverige har vi pratat mycket om föryngring. I Irland finns Wes Hoolahan. Han är 34 år och platsade inte när Giovanni Trapattoni hade Irland. Nu är Martin O'Neill förbundskapten. Han tog tillbaka Hoolahan och när det där inspelet kom stod 34-åringen redo med en perfekt träff till 1–0.

Då, när det gått 47 minuter, började Sverige spela fotboll.

Sverige kom med en tung forcering, då visade Sverige vad laget kan, då kom en kvittering som gav 1–1.

Men vid slutet av dagen är detta fakta:

Sverige hade inget eget avslut på mål.

Inget!

Sveriges farligaste spelare var irländaren Ciaran Clark.

Han hade två bra chanser att göra självmål och andra gången lyckades han. Det var ett fint svenskt anfall som slutade med att John Guidetti klackade till Zlatan Ibrahimovic som hastigt och lustigt kommit in i matchen, bättre sent än aldrig. Zlatan slog inlägget som Clark tryckte in.

Det blev en poäng. Resten av EM blir ingen enkel matematik.

EM har växt till 24 lag, det gör att fyra av sex treor kommer att gå vidare från gruppspelet.

När jag tippade hela EM räckte det med två poäng för att gå vidare, men det kan också komma att krävas tre.

Och Sverige har Italien och Belgien kvar att möta...

Det som var så sorgligt att se med Sveriges första 50 minuter var hur varje lagdel kämpade var och en för sig. Däremellan var det glapp i kontakterna.

Och att spela fotboll utan ett fungerande mittfält är ofta hopplöst.

I första halvlek var Kim Källström trög och oteknisk. Emil Forsberg var scoutad. Sebastian Larsson var anmäld saknad och Oscar Lewicki var för liten för den här scenen.

I 22:a minuten hade Oscar ett bra läge till attack. Bollen vid fötterna. Det fanns några fria meter in i mittcirkel och Emil Forsberg fanns till vänster.

Istället gjorde Oscar som väntat. Han vek av. Först åt sidan, sedan hemåt och där blev han av med bollen. Momentet sade massor om Sverige.

Och det värsta var att mittfältet i första halvleken lämnade en yta framför backlinjen som var ett enda blödande område där Irland kunde slita upp ett ännu större sår.

Jag ville se Albin Ekdal istället för Oscar Lewicki i startelvan just mot Irland för här krävdes en spelare som ville ha boll, som visade sig, som vågade gå framåt.

Men jag fick som jag ville med Victor Nilsson Lindelöf. VNL:s karriär är en vindlande, svindlande resa.

För ett år sedan skulle han inte ens vara med i U21-truppen. Nu fick han starta i stora EM i sin första tävlingsmatch för stora landslaget och klarade sig bra.

Men att han kommer att starta nästa match beror framför allt på att Mikael Lustig skadade sig och att Hamrén märkligt nog är här bara med en naturlig högerback.

Jag krävde inte att John Guidetti skulle starta mot Irland. Det kommer jag inte att behöva mot Italien. Det är givet. Hans inhopp visade att fotboll inte går ut på att fundera. Han gick bara in och körde.

Och med det här mästerskapet är det så att inget är kört förrän sista matchen är slut.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.