Erik Hamrén sol-och-vårade svensk fotboll. Han dansade in och lurade i oss att svenska landslaget var en vacker skapelse, tillsammans kunde vi få en härlig sommar ihop. Det skulle gå med sång och dans.
Jag erkänner. Jag hade mina tvivel, men jag sveptes med. Det kändes nytt och fräscht och efterlängtat. Äntligen skulle Sverige försöka nå framgång genom att vara bra på egen hand, inte bara utnyttja andras svagheter.
I går kände jag mig stundtals nykär igen. När Kung Olof vänt matchen från 0–1 till 2–1, när Sverige tryckte på för 3–1 och sedan 3–2 – då var det lätt att tycka om laget.
Sverige var på väg mot seger, det skulle ha blivit en seger för det nya systemet mot det gamla. För Hamréns sätt att se på fotboll mot Hodgsons synsätt – den som präglat Sverige så länge. Men till slut visade visade EM att Sverige var precis lika bra eller dåligt som vi innerst inne anat. Jag hade många frågor kring laget när jag åkte hit ner. Det blev svar jag inte ville ha.
Som att man är livrädd när de naturliga mittbackarna ska passa bollen med fötterna, att det är osäkert när det kommer höjdbollar mot mål. Och att spelare som Sebastian Larsson och Rasmus Elm ännu inte klarar att hålla upp ett mästerskapslag.
Matchen i går var också ett tydligt bevis för att Zlatan är lika mycket Sveriges styrka som svaghet. Det var mer nonchalans än briljans. Han ville göra allt själv men fick knappt ut något.
Men allra mest visade matchen den här bittra sanningen: Sverige kan numera tappa en seger eller ett oavgjort resultat hur lätt som helst.
Sverige är inte tillräckligt bra på det laget vill vara och inte längre tillräckligt bra på det som var styrkan. Så är det att vara mitt i ett skifte mellan något nytt och något gammalt.
Jag hade tippat att Sverige skulle få åka hem snabbt, att tre poäng inte skulle räcka.
Det kan fortfarande bli tre poäng, det här är ändå ett fiasko.
Det är ett fiasko när man gräver sin egen grav för att man misslyckats just på de punkter där man skulle vara bra. Offensiv attityd. Passningsspel. Mod. Rörelse. Utstrålning.
Jag pratar inte om matchen i går. Jag pratar om premiären, det var där grunden till midsommaren i Sverige lades. Sverige gav verkligen allt mot England men hade ett lik lasten att släppa på.
Sveriges EM har haft mycket skratt och glatt humör och det har varit fantastiskt fansstöd och fruarna har fått se ett lyxfort utanför Kiev och allt kunde ha varit perfekt.
Om det bara varit en sällskapsresa. Om det inte varit ett mästerskap i fotboll också.
Här räknas hur många poäng man tar, inte hur många gånger man prickar en naken röv.
I första matchen lyste spelarnas orutin av mästerskap igenom. Efteråt fick vi veta att det var Hamréns egen orutin och EM-frossa som hade förstört så mycket.
När han började prata om att i nödfall slå långa uppspelsbollar istället för att behålla bollen och kontrollen gjorde han tre fel i ett. Tre fel som gjorde att Sverige kom helt snett in i EM:
1) Han gick ifrån det han pratat om i flera år.
2) Han sade indirekt att han inte litade på spelarna.
3) Han missbedömde också helt vilka känslomässiga krafter som sätts igång inom spelarna när det är en het, pulserande mästerskapsmatch. Det är något helt annat än alla kval. Hade Hamrén insett det hade han aldrig givit spelarna en nödspak att dra i om det kändes jobbigt. Han visste att spelarna skulle uppleva en helt ny press, han hade sagt till spelarna att de skulle klara sig ändå.
Därför var första halvleken mot Ukraina värre än kvalmatchen mot Holland borta. Då föll Sverige på eget grepp, nu försökte de sig på något Sverige kanske var men inte längre är.
Första matchen i EM 2012 var som första matchen i EM 2000. Samma stress, samma känsla av att spelarna inte var mentalt med i matchen från start. Söderberg och Lagerbäck fick en ny chans, radade upp mästerskapen och visste i fortsättningen precis vad man gav sig in i. Hamrén försökte läsa på och prata runt inför EM. Men vissa läropengar måste man betala själv.
Drömmar är gratis och när Hamrén startade sin kulturrevolution i landslaget gjorde han det med ett nytt spel och drömmar om stora segrar. Hamrén pratar om att skapa ett vinnarlag är som att bygga ett hus. Bygget var långt ifrån färdigt, men det blev slutspel direkt. I EM höll inte besiktningen, Sverige hade ett skjul som inte pallade mycket.
Bygget måste fortsätta, kvalet kommer snart och jag ser – trots allt – ingen bättre byggherre än Hamrén. Han kan fortsätta att prata om sina drömmar, men det kommer att ta ett långt tag innan jag lyssnar igen. Även om det blir ”vi två i höst”.