Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Fotbolls-EM

Johan Esk: Jag vill ha fel i att det känns kört

Han är gammal, ryggen är sliten, men Andrij Sjevtjenkos vinnarskalle finns kvar. På sju minuter sänkte ”Sjeva” Sverige och släckte EM-hoppet en svart kväll i Kiev. Sade vi adjö när vi kom? Det känns verkligen så.

En förbundskapten som gör mästerskapsdebut med ett taktfast 1–2.

Olle Nordin VM 1990? Och Erik Hamrén EM 2012.

Sverige hade ny förbundskapten, nya spelare, ny uppställning. Men samma gamla problem.

Det var alldeles för länge alldeles för många långa bollar på chans och det är klart att det går åt helvete då.

Och det är omöjligt att se hur Sverige ska kunna resa sig efter det här. Med det här spelet. Med krav på fyra poäng mot England och Frankrike. Och med svenska historien att laget aldrig överlevt en premiärförlust.

Ljus i mörkret? Hamréns gäng har kommit igen tidigare när läget sett mörkt ut och alla sagt att loppet redan är kört. Jag vill bli överraskad igen. Jag vill ha fel i känslan att det känns kört.

Jag hade tippat 2–2. I stället fick jag se ett Sverige som hamnade i sitt eget Moment 22.

Oleh Blochin satsade på sitt gamla garde, Erik Hamrén valde sina nya spelare och hade fem mästerskapsdebutanter. Det gjorde han rätt i. De måste vara mogna att lyfta ett landslag. De måste vara mogna att spela mästerskapsfotboll.

Men då måste de vilja ha bollen. De måste visa sig. De måste hjälpa varandra.

I stället visade de världen hur mästerskapsnerver kan se ut. Att de kan sätta sig i muskler och spänna kroppar.

Sverige spelade bra de första två, tre minuterna. Sen började Sverige tjonga på chans resten av första halvlek, det var verkligen inget fotbollsgodis som kastades ut till resten av Europa.

Jag hoppades så mycket på Rasmus Elm. Jag ville verkligen att Kim Källström skulle bli klippan på mittfältet.

Men de sprang mest runt i ingenmansland och de fick skylla sig själva.

Var Kim fanns när målvakt och backar skulle starta uppspel, det vet jag inte ens. Rasmus visade sig ibland lite alibiaktigt men sedan försvann han in i de svala, sköna passningsskuggorna.

Och Olof Mellberg hade inget annat val än att skicka upp bollen. Sen började Andreas Isaksson dunka upp boll på boll. I tolfte minuten hade Sverige haft sex chanser att starta uppspel – fem hade varit långbollar helt på måfå. Jag var orolig för backlinjens läckagerisk, i stället var problemet att backarna inte fick någon hjälp med sitt bygge.

Olympiastadion var som ett varmt drivhus när matchen började. Hamréns kostym måste ha känts som en våtdräkt och det måste varit svettig när Ukraina växlade från försvar till anfall snabbare än det går att säga ”Sjeva”.

Sverige var också länge fast i den gamla sjukan att Zlatan Ibrahimovic skulle göra allt själv. Att söka Markus Rosenberg med djupledsbollar var fullständigt hopplöst. Han spelade som om landslagsbojkotten fortfarande pågick.

I början av andra halvlek kom en skön vind och gjorde det lättare att andas. Under några lyckosekunder visade Sverige att man ska spela till domaren blåser. Mikael Lustig hade tacklat omkull Selin, domaren lät spelet gå och plötsligt spelade Sverige som laget vill, kan och ska och Kim hittade Zlatan och det var mål.

Zlatan var urstark. Som en tävlingshäst som stått instängd i boxen länge nog och bara ville ut och ösa på.

Men det var Zlatan som helt tappade markeringen på Sjevtjenko och när Mikael Lustig som en vilsen knattespelare fick för sig att lämna sin stolpe släppte Sverige in en hörna igen och det var 2–1.

Då – först då – började Sverige spela bra.