Jag är inne på ett livslångt träningsläger, men har fortfarande en bra bit kvar innan jag kan känna att jag klarar det.
Leva i nuet.
Idrotten gör aldrig något för att hjälpa till. Alltid snack om gamla tider och stora segrar som tagits, rekord som en gång slagits.
Usain Bolt är här och nu. Han är inte Owens eller Johnson eller Lewis. Han är 2009. När han sprungit sina finaler har jag gjort allt för att stänga av allt annat och bara se, känna och uppleva. En bit in i finalerna har jag märkt att jag inte behövt tänka på det, Bolt har gjort allt det där åt mig.
Han har fått kritik för att han fjantar sig för mycket.
Semenya har fått sin könstillhörighet ifrågasatt i den värsta hetsjakt jag varit med om och nu påstås att hon ska testas. Som på häxornas tid.
Om någon får för sig att det går att bevisa att hon är för mycket man, då kastas hon ut från sin klass. Som en modern bålbränning.
Och vad alla möjliga och omöjliga tester än visar, det är ändå redan kört. Hennes VM-upplevelse har redan dödats. Det gick så långt att hon inte ens ville gå upp på prispallen för att ta emot sitt guld.
Det sjuka med hetsjakten mot Semenya är att många verkar ha glömt vad som hände alldeles nyss. För ett år sedan kom en annan okänd afrikansk 18-åring från ingenstans och sopade banan med allt och alla i hela världen på samma sträcka.
Pamela Jelimos utveckling var ännu mer explosionsartad, men hon fick aldrig höra att hon skulle vara man. Ett år senare är ungdomsfesten över. Den här säsongen har blivit störd av skador och formsvackor, i VM bröt Jelimo semifinalen på 800 meter.
Jag tycker att Caster Semenya ser häftig ut och funderar mer på ålder än kön. Kan en tonåring springa med sån kraft? Ja, Maria Mutola kunde.
Jag hoppas att Semenya kommer att vara kvar på banorna i många år till, men jag tvivlar på att hon står ut. Idrotten har aldrig varit tillåtande mot den som inte passar in i mallarna.
Nästa år kommer kanske en ny afrikansk 18-åring och blåser iväg i sista kurvan och då får Semenya äntligen vara ifred.
När det gäller Bolt tycker ni kanske att det räcker nu, ni kanske börjat tröttna på spexet och showen?
Jag kan förstå allt det där och kan förstå om ni tillhör dem som avskyr att elitidrott kallas underhållningsindustri. In med kolstybb. Bort med pengar. Kräv stoppuren tillbaka.
Men Usain Bolt är den första som på ett helt naturligt sätt utnyttjar arenans teknik fullt ut för sin föreställning. Sättet han använt storbildsskärmarnas kamera har gjort att det skapats en intim relation mellan Bolt och publiken på läktarna i Berlin. De sjunger ”happy birthday”, han står på prispallen och torkar bort låtsastårar. Det är lättsamt, det är mellan dem. Bolt och publiken. De verkar ha riktigt kul, båda sidor. Kan det vara så fel?
Det har varit som att se Robbie Williams live, som att minnas hur han använde Stockholm Stadions skärmar för att skapa en närhet jag aldrig hade upplevt på en stor konsert. Det går att hålla på så. Om man har det i sig, om det kommer naturligt.
Sven Gustavsson är en av få journalister som sett Bolt träna hemma på Jamaica. Bolt var lika avslappnad, det var lika mycket blandning av lek och allvar då. Skratt, flams, trams.
Och fullständig koncentration i övningarna. Sedan skratt, flams, trams igen.
Baksidan är att Bolts lek kan bli psykspel alla måste spela med i. Det blir bara töntigt när nästan alla ska fjanta sig och skuggboxas mot kameran inför 100-meterstarten.
Spelar du inte med riskerar du att framstå som en tråkig jävel. En Tyson Gay? Nej, inte alls. Gay valde tidigt roll i spelet. Redan på första presskonferensen i Berlin kallade han sig ”a boring person”. Smart. Det visar att han inte är det, men att han inte var intresserad att leka och larva sig med Bolt.
Det speciella med Bolt är de här två sakerna.
•Den totala fokuseringen när det är dags. Vid ”on your marks” försvinner alla leenden, ansiktet blir alldeles blankt, de skulle kunna bomba hela stadion och allt utom hans bana skulle kunna vara i ruiner. Han skulle inte märka det. Från ”on your marks” är han i sin tunnel. Han bestämmer själv när han ska ut ur den. Många av de andra låtsasspexarna klarar inte övergången från lek till allvar på samma sätt och därför har Bolt – omedvetet? – lurat in motståndarna i en farlig lek.
•Den lätta löpstilen. Likheten mellan Gay och Bolt är att de båda gjorde fantastiska 100-meterslopp i Berlin. Skillnaden är att Gay – precis som de sex bakom – tog i så att han skulle spricka. Det såg inte ut att finnas något mer att ge. Bolt sprang och spred en känsla att han hade ännu mer i sig.
Den ovissheten är det mest fascinerande med Usain Bolt.