Det blev ingen duell, det blev en uppvisning, en klassiker, en underbart vacker idrottsföreställning.
En het dag hade blivit en varm kväll. Den var bara Bolts.
Nån miljard tv-tittare, tiotusentals åskådare, åtta löpare. Men en enda man orsakade gåshud och ljudchock och rysningar bara av att speakern skrek ut hans namn.
Uuuusaaaiiiiin Booooolt!
Han flinade och pekade och spexade och hade sig som vanligt före starten men när skottet gick var det allvar och på riktigt och solen hade seglat ner bakom bortre läktarna i en brinnande solnedgång och fotoblixtarna lyste som glittrande väggar upp mot himlen över Berlin.
Och på banan blev det åskväder igen. Lightning Bolt slog till igen. Inte som i Peking, Bolt i Berlin var ännu häftigare, mäktigare och galnare.
Att sitta på en arena när Usain Bolt springer så här är som att få en stark stöt, en sjuhelvetes massa volt, genom kroppen och efteråt skriker man bara HERREJÄVLAR.
Han tog kommandot tidigt. Sen, när alla visste att saken var klar kastade han en snabb blick åt höger, ingen Gay där. Sen ett snabbt ögonkast åt vänster, absolut ingen där. Bolt var på väg ut ur en fullt fokuserad tunnel och där inne var det fri fart i nio sekunder och 58 hundradelar.
Nio och femtioåtta. NIO OCH FEMTIOÅTTA. Så lyder Bolts nya världsrekord.
Det var ingen putsning. Det var en underbar slakt. Han sprang i mål och efter mållinjen fällde han ut armarna och var på väg att flyga hem till planeten han kommer ifrån.
Han springer inte för att samla guld och krossa rekord, Usain Bolt är ute efter något större än så.
I framtiden ska alla se honom som en legendar, på arenan vid Jesse Owens allé tog han nya, snabba steg mot sådan status.
Minuterna efter loppet, när dånet studsar på ett mördande sätt mellan publiken och takskivan, är ljud och intryck och känslor ett enda kaos och jag undrar om det här är max. Kan det bli bättre än så här? Kan någon springa fortare? Bolt borde kunna.
Spekulationerna inför finalen har varit mer än vem som skulle vinna, hur segertiden skulle bli. Det har letats fram experter och fysiker som försökt peka ut en gräns. Var finns den? Hur fort kan en människa springa?
Bolt kan hjälpa till med gränsdragningen. Det han kan bidra med är sin egen utveckling och det skulle vara en stor skräll om den inte fortsätter.
För att:
...han är bara 22 år och har många snabba år framför sig.
...han är fortfarande nybörjare på 100 meter. Under flera år var han en supertalang på 200 meter, under två år har han sprungit sönder alla begrepp på 100 meter. Förre mästaren
Maurice Greene sade i veckan att Bolt fortfarande gör massor av tekniska fel.
...nästa år ska han skippa en bilkrasch i den viktiga uppbyggnadsfasen. Olyckan i april gjorde att han inte kunde träna som han ville på vägen till Berlin.
...nästa år ska han jaga rekord. I år var jakten på gulden det viktigaste.
Allt Usain Bolt och dagens sprinters gör sker i de såriga spåren gårdagens dopningsskandaler lämnat efter sig.
Om man bara sett Bolts siffror de två senaste åren skulle man tagit för givet att den explosiva utvecklingen varit resultatet av effektiv dopning.
Men alla som sett Bolts kropp, steg, hans sätt att leka sig fram över banan har sett något mer.
Han skapades med den perfekta löparkroppen, han är född för att springa.
Bruce Springsteen skapade den perfekta rocklåten, den är ”Born to run”.
Låten är som Bolts senaste rekordlopp. Den explosiva starten som sätter agendan, sedan Springsteens sugande, nästan mumlande sång som är så knäckande bra och så refrängen som knappt är en refräng, mer ett sätt att bara dra iväg och när man tror att det mesta är över och att han har gett allt. Då kommer det bästa.
Siffrorna. Räkningen. Den sista attacken. Den totala överkörningen. Och vrålet:
”The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive. Everybody’s out on the run tonight but there’s no place left to hide.”
Det fanns gott om slagna hjältar i går. Många var på flykt men ingen kunde gömma sig för Bolts framfart.