Usain Bolt ser arg ut. För första gången under VM passerar han genom mixed zone. Huden är alldeles glänsande. Blänkande av svett. Käkarna sammanbitna, leendet borta, ögonen svarta.
Hans utstrålning gör att alla som hänger mot staketen ryggar tillbaka reflexmässigt. Om han haft en svart Rudi Völler-frilla på skallen hade han kunnat göra en Samuel L Jackson. Stanna upp, spänna ögonen i oss och berätta för hela världen att han i kväll är beredd att slå ner mot oss med furious anger.
Idrottsvärlden har aldrig sett någon som Usain Bolt. Ingen supersprinter har varit så stark och slimmad och lång och explosiv på en gång, allt i ett paket. Och idrottsvärlden har aldrig varit med om något som det här. Ett lopp som känns så maxat att allt annat än världsrekord efteråt kommer att kännas som ett...jaha. Carl Lewis mot Ben Johnson 1988 var laddat på förhand. Usain Bolt mot Tyson Gay 2009 är värre, bättre, större.
När åtta muskelpaket exploderar ur startblocken fem över halv tio i kväll är förväntningarna mer än spänning, underhållning och ett publikdån som kommer att kunna knäcka vem som helst.
När jag ser en tungviktsfight i boxning vill jag se en kraftig knock. Här vill jag se ett saftigt världsrekord. En putsning är bara okej. Jag vill se det gamla rekordet krossas, förintas. Mina krav är gigantiska och jag vill ha en kväll som aldrig går att glömma.
Jag vill inte veta av risken att långsamma banor, motvind eller tjuvstart förstör fartfesten.
Det här är som att sitta och vänta på avspark i en VM-final och inte bara fråga sig vem som ska vinna utan också ta för givet att det ska bli historiens bästa match där nere.
På mästerskap struntar jag mest i tider, längder, höjder. Kamperna brukar ta koncentrationen. Men när Bolt släpper loss allt han har måste jag ha split vision i mitt fågelseende.
För ett år sedan satt jag näst längst ner. En blixt brakade förbi några meter bort. Det var mäktigt och överraskande och så chockartat att det var omöjligt att efteråt inte bara stå upp med uppspärrade ögon och tappad haka och till sist ge ifrån sig nåt slags läte.
Den här gången är hela världen beredd. När Bolt till slut får upp kroppen i upprätt position och når sin maxfart och han lämnat alla andra bakom sig, då ska jag försöka få med hans färd mot historieböckerna och klockan i samma blick.
Ett mästarmöte i sprint är ett mentalt möte i tungviktsklassen. En sprintduell är ett psykkrig. Det handlar om att ta sig in i motståndarens sinne, blanda sig i hans eller hennes tankar. Röra om. Skapa oreda och oro. Göra det svårare för motståndaren att bara göra sitt eget lopp. Att Tyson Gay har hela huvudet fullt av Usain Bolt är självklart. Men vad och vem tänker Usain Bolt på?
Han är storfavorit men eftersom hans säsong varit en enda lång trailer och teaser för vad vi tror ska komma så har han en hel del frågetecken efter sig: Finns risken att han spänner sig för mycket om Gays ledning blir för stor efter starten?
Det var inte helt lysande att köra sin nya BMW M3 i badtofflor och hur har den kraschen och den störda försäsongen påverkat förmågan till fyra lopp på två dagar? Hur ska han klara att leva med monstret han själv skapat?
Tyson Gay kallar Usain Bolt för Monster i en beskrivning där beundran blandas med respekt. Det är Gays sätt att öka trycket, förväntningarna och pressen på Bolt. Kanske ser Gay där en liten, liten chans till att Bolt i ögonblickets stora stund ska bli spänd och skakad av upplevelsen att vara den alla väntar sig mirakel av. I så fall kan Bolt sänka garden. Då kommer den regerande världsmästaren att slå till.
Världsrekordet på 100 meter är 9,69 när Usain Bolt och Tyson Gay kommer till Olympiastadion i eftermiddag.
Tiden är Bolts. Han gjorde den leende, avstannande, redan firande sitt OS-guld. Den här gången kommer han att ge allt hela vägen hem. Tiden? Det blir en annan historia.