Vad krävs egentligen för att springa riktigt fort? Teknik, förstås, men också rätt sorts muskler på rätt plats. – En sprinter ska vara explosiv, det vill säga producera en stor mängd arbete på kort tid. Då krävs mycket muskler, främst i benen, förklarar Kent Sahlin, professor i fysiologi vid Gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm.
I övrigt kan en sprinter nästan se ut hur som helst.
– Det handlar inte om utseende utan om att utveckla kraft snabbt, säger Anders Palmqvist, grenutvecklingsansvarig i sprint vid Svenska friidrottsförbundet.
– Det krävs mycket snabba muskelfibrer och ett snabbt nervsystem som skickar ut signaler till musklerna, fortsätter han.
Professor Sahlin är inne på samma linje.
– En sprinter måste kunna göra sina rörelser snabbt och den förmågan beror på fibertypsammansättningen, säger han.
Ett titt i historieböckerna bekräftar att kroppsstorleken har inte någon avgörande betydelse. Ben Johnson, som blev av med guldet i Seoul 1988 på grund av dopning, var ett litet kraftpaket på 175 centimeter och 84 kilo. Fyra år senare vann britten Linford Christie och kontrasten kunde knappast vara större. Christie mäter hela 189 centimeter i strumplästen och vägde 94 kilo.
Jesse Owens var 180 centimeter, Carl Lewis 190 centimeter och Maurice Greene 176 centimeter. Tyson Gay är relativt nätt – 180 centimeter, 75 kilo – och Usain Bolt är en bjässe med sina 196 centimeter och 86 kilo.
Bolt är extrem. Han är utan konkurrens den längste löparen i den absoluta världseliten. Det har till och med sagts att han är för lång, att idealet snarare skulle vara små och kompakta löpare.
En anledning till att så få världssprintrar är långa kan vara att en idrottsman som kombinerar längd och koordinationsförmåga ofta söker sig till mer lukrativa sporter som amerikansk fotboll och basket. Det gäller inte minst i USA där sprintrar, eller friidrottsstjärnor över huvud taget, för en tämligen anonym tillvaro och där även en bänknötare i någon av de stora sporterna kan vara mer känd än Tyson Gay.
Men man kan också tycka att en lång löpare skulle ha svårt att accelerera tillräckligt snabbt och att dubbla distansen skulle passa bättre för löpare som snuddar vid tvåmetersstrecket. Men längden är inte så viktig, visar det sig. En lång löpare har ofta längre löpsteg, en kort löpare har å sin sida ofta betydligt högre frekvens.
– En kort löpare får upp farten snabbt men riskerar samtidigt att tappa mot slutet. Det är ju 100 meter de springer, inte 30, framhåller Anders Palmqvist.
– Kroppslängden har mindre betydelse, konstaterar professor Sahlin.
Så var det musklerna. Att det krävs muskler i benen är klart, liksom att en sprinter behöver mer muskler på baksidan av kroppen än på framsidan. Främst handlar det om baksidan av låret och om sätesmuskulaturen.
Nu handlar emellertid inte allt om muskelmassa, kroppslängd eller om var på kroppen musklerna sitter. Sprintlöpning är en teknikgren.
– Vi får aldrig glömma bort tekniken, säger professor Sahlin. Den är en avgörande faktor.