Här stod ännu en förbundskapten som vägrar släppa greppet om det gamla. Världens mest positiva polis kommer aldrig att Våga Vägra Vickan.
Lars Lagerbäck och Thomas Dennerby har exakt samma ledarfilosofi.
Har någon varit med om att skapa något stort ska spelaren få vara med när Feta Tanten sjunger sista versen.
Sveriges damlag har varit en stormakt men lever nu på minnen från fornstora dar och därför hakade Thomas Dennerby upp sig i går. Hans "normalt vinner vi en sån här match" kom lätt upp i tvåsiffrigt. Ibland bröt han in med "vi är ett bättre lag än Kina".
Förr vann Sverige en sån här match. Vi är inte bättre än så här.
Det kunde, borde, skulle han ha sagt.
Det fanns inte på kartan att Lars Lagerbäck skulle peta Henrik Larsson när "Henke" körde vilse i alperna.
Dennerby får inte vara lika skraj att bygga nytt. Ska det fria fallet stoppas är en petning av Victoria Svensson en nödvändig start.
Precis som "Henke" håller hon landslagsklass, men likheten är att hon inte är tillräckligt bra på sin plats. Hon skarvar, passar och sliter, men det händer för lite. Jag skulle gärna se henne som offensiv innermittfältare, men där finns framtidens Seger.
Thomas Dennerby pratade efteråt om att Sverige fortfarande har stor chans att gå vidare. Jo, tack. Det är en bragd att missa kvarten i den här turneringen.
Men ska det vara bra så? Eller ska det här vara början på något bättre?
Början på radarparet Schelin/Landströms storhetstid.
När herrlaget åkte till alperna ville jag att mycket av spelet skulle kretsa kring Zlatan men det blev för mycket av det goda. I damlaget är Lotta Schelin bitvis briljant men också här blir spelet för enkelspårigt, för lättstoppat. Hon kan göra mycket, men ska göra allt. Och gör hon inget skapas för lite. Med Schelin och Jessica Landström där framme kan Sverige lättare lösa det som var det verkligt stora problemet mot Kina.
Sverige skapade för få bra chanser.
Visst. Försvaret bjöd. Försvaret glömde att Kina kan skjuta. Försvaret läckte. Men ändå. Med så stort spelövertag som Sverige hade i början av andra halvlek får inte kvällen bli så lätt och behaglig för en motståndarmålvakt.
För hela den svenska OS-truppen har sommaren 2008 varit en tid där medaljhopp devalverats. I går tappade det här hoppet värde lika drastiskt som valutan hos Mugabe.
För min familj blev 2008 sommaren då ett nytt uttryck fastnade:
"Ah, sääääääkert."
Love körde det så fort det sades något han inte köpte rakt av och det händer ju rätt ofta. Det var hans 2000-talsversion av 80-talets "sure", 90-talets "yeah, right".
När jag före avresan läste om landslagets tro och medaljhopp tänkte jag bara:
"Ah, sääääääkert."
Två saker störde mig skarpt.
1) Träningsmatcherna fick för stor betydelse. De ger aldrig poäng.
2) Redan då var Dennerby igång med sitt "normalt slår vi Kina" trots att bara ett av lagen Sverige-Kina spelade VM-kvart för ett år sedan. Och det var inte Sverige.
Det här är andra gången jag är i Tianjin, tolv år sedan sist. Och det var andra gången jag såg det här landslaget spela OS-fotboll utanför huvudorten, fyra år har gått.
De här andra gångerna var helt annorlunda.
Jag minns inte skyskraporna i Tianjin. De kan inte ha funnits då. Nu har de smittat staden, ändrat stadsbilden. Och cykelströmmen, den har sinat. Då, i mitten på 90-talet, var den massiv och blå, blå som fabrikskläderna. I går såg jag mer bilar än cyklar och inte en enda blå arbetsdräkt.
Senast jag såg Sverige spela OS-fotboll var det fler funktionärer än åskådare. Vi vaknade upp efter en dubbel guldkväll i Atens fullsatta Olympiastadion, satte oss i bussen och åkte 20 mil norrut till en sprillans arena som tog typ 20.000 åskådare och det var väl 20 pers där och Sverige var bara på plats som bleka skuggfigurer.
Brasilien vann OS-semifinalen. Drömmen om OS-guld sprack och sedan dess har det bara gått utför för Sverige. I går skulle det vända uppåt.
I stället fortsatte fallet och på vägen fick vi två publiksensationer.
De utsålda spelen? Inte direkt.
Den överartiga publiken? Inte mycket. Lotta Schelin buades ut varje gång hon hade bollen.
Också en bild av Det Nya Kina.