– Om det är bra eller dåligt med storstadsdominansen? Svårt att svara på. Men publikt är fotbollen beroende av storstäder, och lokalderbyn ökar intresset, så länge lagen gör bra resultat.
Nu stundar en storstadskamp, där IFK Göteborg sticker ut. Övriga sju lag ser inte ut att ha kapacitet att kunna spela om SM-titeln.
AIK är snäppet bakom IFK, tydligt redan i fjol, förhållandet har inte förändrats.
Djurgården liksom Gais och Örgryte kommer troligen att harva i tabellens mitt. Häcken och Brommapojkarna slår ur underläge. Hammarby kan dras in i nedflyttningsstriden. Klubbens skrala kassa speglar innehållet i spelartruppen, det råder köpstopp, laget står och faller med nyckelspelare som Louay Chanko och Charlie Davies.
Ur ett historiskt perspektiv har fotbollen alltid varit stark i Göteborg och Stockholm, bortsett från de perioder under 40-, 50-, 60- och 70-tal, då IFK Norrköping och Malmö FF brutit storstadsdominansen.
Det är i Göteborg vi finner fotbollens vagga, där invandrade skottar introducerade sporten. Örgryte var det sena 1800-talets dominant. Gais och IFK kickstartade tidigt.
Stockholm hängde snabbt på. AIK startade fotbollssektion 1896, Djurgården 1899, IFK Stockholm vid sekelskiftet, Westermalms IF 1902, för att nämna några. Hammarby däremot började med fotboll först 1915, då man ”köpte” redan etablerade Klara SK, och döpte om klubben till Hammarby IF.
Det skulle dröja till 1921 innan ett lag utanför Göteborg/Stockholm vann SM, IFK Eskilstuna. Och landslagsfotbollen, den var helt dominerad av de bägge städernas lag, och uttagningen beroende på var landskampen spelades.
Den ende som var gränsöverskridande var dåtidens Zlatan, Erik Börjesson (IFK Göteborg, Örgryte, Jonsered). Börjesson var landslagsspelare under 15 säsonger till 1922.
Rent allmänt har fotbollen i Göteborg varit starkare. IFK Göteborg ensamt har nästan lika många SM-guld som Stockholmsklubbarna tillsammans. I Göteborg har det heller aldrig varit viktigt att ha egna arenor, utan IFK, Öis och Gais har utan problem kunnat samsas på Ullevi-arenorna.
Så är knappast fallet i Stockholm, där fansen revirpinkar och slåss.
Hammarby har alltid hållit till på Söder. AIK härstammar från Biblioteksgatan 8 i centrala Stockholm, hade Stadion som hemmaplan till 1936, då man flyttade till nybyggda Råsunda. Djurgården kunde då permanent flytta till Stadion, från Tranebergs IP.
Stockholm har också haft en lång period då endast ett lag stått upp – AIK – som har flest allsvenska säsonger av samtliga lag, 80 av totalt 84.
Såväl Djurgården som Hammarby var under 20-, 30- och 40-talen på nivå motsvarande superettan. Djurgården var även nere i division tre under tre säsonger, och Hammarby spelade i division fyra i slutet på 40-talet, då en ung Nacka Skoglund tillhörde startelvan.
AIK vacklade en gång, säsongen 1928/29, då laget var på väg ur allsvenskan. Ekonomin var i ruiner, klubbens existens hotad. Westermalm såg ut att ta herraväldet i Stockholm. Men AIK klarade kontraktet med ett måls marginal. Ett mål som avgjorde maktbalansen.
Tre år senare vann AIK allsvenskan, samtidigt som Westermalm nu var förankrat i tvåan, tillsammans med Djurgården och Hammarby.
Hade ödet velat annorlunda den där våren, 1929, kunde Westermalm varit en maktfaktor än idag, klubben hade stark ekonomi, snittade nära 9 000 hemma på Stadion, AIK var enda konkurrenten. Nu spelar Westermalm i motsvarande division åtta
Myterna kring storstadslagen och spelarna är många. I Stockholm är Lennart ”Nacka” Skoglund kultförklarad av Hammarbyfansen och står staty på Katarina Bangata. I Göteborg är det Gunnar Gren som tar emot utanför Ullevi.
Detta trots att Nacka inte är i närheten av att vara den mest betydelsefulla spelaren Hammarby haft. De fem allsvenska matcher han spelade innan flytten till Italien var i AIK. Väl hemma igen, 14 år senare, skruvade en sliten Nacka in en hörna i comebacken, i division två. Några allsvenska mål gjorde han aldrig.
Gunnar Gren blev aldrig lika folkkär i Göteborg som exempelvis Bertil ”Bebben” Johansson, trots att han var den bäste fotbollsspelaren i legendariska trion Gre-No-Li. Men Gren var allsvensk i fyra Göteborgsklubbar – Gårda, IFK, Öis och Gais – och det är stort nog.
Historiskt är IFK Göteborg och AIK de stora klubbarna, med tunga meriter och ett brett spektrum av anhängare.
Göran Johansson (S), författaren Viveca Lärn, Lasse Brandeby och Lasse Kronér är IFK-are. Dogge Doggelito, Niklas Strömstedt, Robert Wells och Mona Sahlin är exempel på AIK-are.
Öis är de välbärgades klubb, lite som Djurgården. Skeppsredarfamiljen Olsson (Stena Line), Leif Pagrotsky, Harald Treutiger och Martin Rolinski i BWO är öisare.
Tung djurgårdare är något överraskande vänsterpartiets ledare Lars Ohly, liksom Fredrik Reinfeldt, Ulf Adelsohn och H&M-miljardären Stefan Persson.
Gais är arbetarlaget, på samma sätt som Hammarby är det i Stockholm. Förre utrikesministern Jan Eliasson sviker aldrig Gais, det gör inte heller Ebbot Lundberg i Soundtrack of Our Lives. Kända ansikten som väljer Söderstadion är Benny Haag, Anders Wendin (Moneybrother), Ernst Brunner och Stefan Sundström.
Häcken har liksom BP en lillebrorsstämpel. Mest kände supporter är typiskt nog den lokale kyrkoherden i Lundby församling, Alf Österström. Tv-profilen Lennart Ekdahl hittar till Grimsta, eftersom sonen Albin spelat för BP.
Häcken utmärker sig i stället inom ett annat område, har högst omsättning av samtliga Göteborgsklubbar. Men 65 av de 90 miljonerna kommer från Gothia Cup, som Häcken arrangerar.
BP utmärker sig som landets främsta klubb på ungdomssidan.