Förvånad. Ovetande. Och ledsen.
Det är de känslor som förre förbundskaptenen Staffan Söderberg vill förmedla när han konfronteras med kritiken från hans före detta gymnast, Marisa da Silva.
Den i dag 28-åriga da Silva säger sig ha blivit bestulen på sin barndom och beskriver Söderbergs träningsgrupp i Stockholm Top Gymnastics (så som den var på 90-talet) som en sektliknande värld. Med idolisering av tränaren, extremt viktfokus, offentliga utskällningar och utkörningar.
– Jag blir jätteledsen, så klart, säger Söderberg.
– Det kommer som en kalldusch. Att hon har känt så här under en sådan lång tid.
Det klimat som hon beskriver, känns det igen?
– Nej, det är inget vi använder oss av. Vi kastar inte ut gymnaster från hallen.
Att hon grät så gott som dagligen, är det vanligt?
– Nej, nej. Det kan ha varit så att hon grät oftare än andra. Men hon kanske inte var beredd att ställa upp på det som krävdes. Då blir det en svår situation.
Enligt Staffan Söderberg är det självklart att elitidrotten är tuff. Han menar att ”gymnasterna behöver pushas” över nya trösklar. Oftast genom ”triggande” och uppmuntran, men ibland genom att tränaren höjer rösten.
– Uppenbarligen passade hon (da Silva) inte för den här typen av träning.
Att det skulle ha funnits en osund idoldyrkan kring dig som person, hur ställer du dig till det?
– Allt var väldigt familjärt de där första åren efter att klubben hade bildats (1992). Det var tajtare än det är i dag.
– Sen blev det kanske lite extra kul med mig som tränare. Jag jobbade ju som musikalartist under de här åren, och dansade med After Dark och Lena Philipsson.
Men kan du förstå att vissa reagerar på din fysiska närhet med gymnasterna? Att du till exempel ska ha gått runt och hållit en av tjejerna i handen?
– Ja, absolut. Det kan jag förstå. Det var inte så att jag gick omkring på det sättet hela tiden, men om en liten tjej vill ty sig till mig och kommer och vill hålla mig under armen eller så, då knuffar jag ju inte bort henne.
Under ett träningsläger i Barcelona ska en tolvårig Marisa da Silva ha tvekat inför en barrövning och du svarat med att kasta ut henne från hallen, på gatan i en främmande stad?
– Okej (småskratt). Det är spännande vad tjejerna har för minnesbilder. Jag minns inte specifikt den här händelsen, säger Söderberg men berättar att gymnastikhallen i Barcelona låg i en park i olympiaområdet.
– Klev man ut var man vid vår husbuss. Man var inte inne i stan. Man var inte utslängd på gatan i Barcelona.
Men du kan ha bett henne att lämna hallen?
– Jaja. Så kan det absolut ha varit. Men inte för att hon inte vågade göra en övning. Hon kan ha sagt något väldigt olämpligt och otrevligt.
Du inledde med att säga att ni inte kastar ut folk. Men då gör ni ju det ändå?
– Det hände, i undantagsfall. Man varken fick eller får uppträda hur som helst i en träningshall.
Staffan Söderberg saknar minnesbilder från ytterligare detaljer i Marisa da Silvas berättelse och minns därmed inte heller den konfrontation i Frankrike, där gymnasten säger sig ha ställt tränaren mot väggen.
Enligt henne skrek du att du skulle kasta in henne i en spegelvägg. Är det ett ordval som kan komma i en hätsk debatt?
– Normalt sett, verkligen inte. Men jag kan säkert ha sagt dumma saker någon gång under alla dessa år. Tonårstjejer kan ibland vara ”för jäkliga” och det är klart att det ibland kan rinna över.
– Jag förnekar inte att jag kan bli arg, men jag försöker verkligen tänka på vad jag säger och hur jag låter. Jag svär aldrig.
Hur stor var viktfokuseringen?
– För dem kanske det kändes som en viktfokusering. För mig var det bara en liten del i en stor helhet, säger Söderberg och betonar att det han kallar ”viktkoll” enbart sker och skedde inför stora mästerskap.
– Ska man utföra jättesvåra övningar, och väger för mycket, ökar ju skaderisken något radikalt.
Men problemet verkar ju mer vara hur det lades fram. Kan du ha gjort något fel där?
– Jag kan säkert ha gjort fel. Men den som är felfri, finns den?
Ser träningen likadan ut i dag som för 15 år sedan?
– Många saker är lika. Många är olika. Det är fortfarande en tajt grupp, men till exempel ber vi numera ingen gymnast att lämna hallen.
Är du samma typ av tränare i dag?
– Jag har säkert förändrats med åldern, men jag har alltid varit Staffan. Och jag är fortfarande Staffan.