"Mystiskt död" heter det på en löpsedel jag ser genom snöstormen men det finns inget mystiskt med Micke Ljungbergs död.
Inget märkligt. Inget skamligt. Inget ovanligt.
För män mellan 15 och 44 år är den vanligaste dödsorsaken att personen själv väljer att inte leva. Det här är kända fakta, men vi pratar så sällan om det.
En del mår dåligt i kroppen, andra mår dåligt i själen men vi pratar så sällan om det. Särskilt inte inom idrotten.
Vi kan veta allt om en knäskada, vi vet allt mer om hjärtproblem men den smärta som inte syns utan bara känns långt där inne hör man lite om inom idrotten.
Det är ändå idrottsstjärnor som har det svåraste steget att ta. För många väntar den tuffaste motståndaren i livet efter karriären.
Alla rutiner, alla invanda mönster, en stor del av identiteten. Allt är plötsligt bara borta. Idrottens ljus riktas mot nya namn, nya stjärnor. De gamla lämnas ofta kvarglömda någonstans.
Det sista drabbade inte Micke Ljungberg. Han hade haft uppdrag i Örgryte IS, Brottningsförbundet väntade på honom med ett sportchefsjobb. Kanske var han rädd för att inte klara de nya kraven, kanske var han rädd att svika dem, kanske kom han aldrig över sorgen efter sin mamma. Vi vet inte. Mikael Ljungberg tog med sig svaret.
Det sägs att det är de bästa som försvinner först.
Mikael Ljungberg var en av de bästa svensk idrott hade. En av de mest omtyckta.
Jag vet, det låter ofta så i texter när någon dött men när det gäller Mikael Ljungberg behöver man inte ta i. Det fälldes en del hårda ord när han fick sportchefsjobbet, det var rätt tuffa tag i reklambråket med förre brottningsordföranden Pelle Svensson. Nu säger Svensson:
"Micke var lite svårmodig och inte så lätt att komma in på livet. Men när man väl gjorde det var han en mycket fin kille."
Jag hade inte förmånen att träffa Mikael Ljungberg så ofta men jag minns sista gången. Det var kaos. Ara hade just förlorat sin guldmatch och allt var en röra i en av Atens alla mixade zoner.
Ljungberg försökte reda ut regelhärvan och min blick vandrade från hans mosade brottaröron till de snälla ögonen. Jag lyssnade på hans stillsamma röst och efteråt tänkte jag på känslan han spred omkring sig. Det var så lugnt. Mitt i kaoset kändes det som att han skapade en harmonisk frizon.
Han verkade så trygg. Det såg ut så.