Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Här lurar Olsson kroppen förbi det mänskligas gräns

02:44. Skidåkaren Johan Olsson tränar stenhårt inför skid-VM i Falun. DN har träffat honom i den oglamorösa träningslokalen i Sundsvall, och i Bruksvallarnas sköna fjällvärld.

Skidåkningens själ sitter i smärtan. Ingen som vill vinna VM kan smita undan vardagens smärta. Ingen vet det bättre än Johan Olsson.

Såna här grymma pass låg bakom hans klassiska VM-guld på femmilen. På baksidan av medaljen fanns ett utslaget tarmsystem.

Knappen sitter nära och sänder med sin blotta existens ut ett förföriskt budskap:

”Tryck på mig. Det tar slut då. Smärtan försvinner. Tryck på mig. Du får vila. Jag vet att du vill.”

Det har gått tre minuter av intervallen på rullbandet och smärtan kramar Johan Olssons kropp med sin mjölksyra och sina värkande lungor.

Det är två minuter kvar på intervallen och Johan Olsson lyssnar inte den här gången heller. Tröttheten tar sig upp i skallen, tunnelseendet börjar komma.

Bandet surrar vidare och Johan Olsson dunkar på med rullskidorna i dova smällar mot bandet och stavarna hugger mot gummit och han har en hög kroppshållning, en perfekt teknik och lugn andning. Inget avslöjar vilket krig han för med sig själv. Det ser ju så lätt ut.

När intervallen är slut, plågan över – då blir kontrasten total.

Johan Olsson sliter ont på rullbandet. Foto: Jonas Lindkvist

Johan Olsson rasar ihop över rullbandets ställning, han hyperventilerar, nästan skriker fram andetagen. Det verkar vidrigt, det verkar vara en helt annan person än den som för några sekunder sedan metodiskt åkte på. Sekunderna går. 150 sekunders vila. Tiden tickar, snart dags igen. Nästa intervall. Nästa femminutersresa till helvetet.

Han tänker inte på kommande VM i Falun under intervallen. Han tänker inte på sitt klassiska VM-guld i Val di Fiemmes femmil. Inte på frun eller barnen Molly och Signe, han tänker inte någon eller något i hela världen.

Han stänger av alla tankar för att klara det här träningspasset, den här intervallen, när det känns som värst tänker han bara på att klara nästa sekund, nästa skidtag, fram med benen, lyft armarna.

Johan Olsson har aldrig tränat mest i världen. Men han har som kanske ingen annan klarat att plåga sig själv under träningspassen. Det gjorde honom bäst i världen.

– Jag ser ju att där är reglaget. Det skulle vara så enkelt beslut att ta, att sänka farten, säger Johan Olsson efteråt.

– Men jag ska inte trycka på den där knappen för jag vet vad det innebär. Det innebär att jag har gett upp.

Att han inte tagit såna beslut – att han inte lyssnat på signalerna som vill stoppa smärtan – det gjorde att han VM 2013 vann ett av de mest klassiska femmilsgulden i skidhistorien. Det var ett solorace mot den egna smärtan och en jagande klunga.

– När jag gick i mål tänkte jag: ”Vad i h-e har jag gjort? Jag har lurat mig själv.” I en och en halv timme intalade jag mig själv ”det är inte så långt kvar”.

– På bandet brukar jag göra det i tre minuter och tänka att det här pallar jag. Där, i VM, höll jag på med det i två mil.

Det gav ett guld och guldet hade en baksida.

– Efteråt var jag så utpumpad att maten gick rakt igenom kroppen i flera dagar. Det var ingenting som fastnade. Tarmsystemet var totalt utslaget.

Den här vintern är Norges Martin Johnsrud Sundby världens bästa skidåkare. Han har sagt att han vill vara en fluga på väggen när Johan Olsson tränar. För att se vad Olsson egentligen håller på med.

Om Sundby satt här på väggen skulle han se den mest oglamourösa träningslokal jag sett en elitidrottare vara i.

Johan Olsson flyttade i somras från Östersund till Sundsvall. Han vände sig till sin mentala rådgivare Stig Wiklund, Stig kan stan. Visste Stig någon lokal där man skulle kunna ha ett träningsband för rullskidor? Efter ett tag hade Wiklund fått napp.

När jag och fotograf Jonas Lindkvist kommer till det ljusa, fräscha gymet i utkanten av Sundsvall tror vi att vi ska in där. Men vi ska rakt fram, in i en övergiven kontorslokal. Det är som om ett företag gjort konkurs mitt i en halvdagskonferens. I ett rum finns några pingisbord, rack och bollar ligger spridda här och var.

Och i hjärtat av lokalen finns ett mellanrum utan fönster mot gatan. Ett sterilt lysrör i taket, en trefaskoppling fixar strömmen. Det kan inte bli mer spartanskt. För Johan Olsson är det perfekt. Det är allt han behöver.

Han skulle inte vara här om det inte varit för nackskadan hösten 2011. Den gjorde att han inte kunde staka. Däremot fungerande diagonalåkningen men där fanns ett naturligt problem. Backarna utomhus var för korta för att han skulle få tillräckligt hög puls. På bandet kunde backarna bli hur långa som helst och så förvandlades rullbandet från en plats för tester och några få genomkörare till att bli en återkommande nyckel i Olssons träning. Han vet att Sundby tagit efter det.

Johan Olsson värmer upp under tio minuter för att hjärtat ska förstå vad som väntar, sommaren 2012 fick han reda på att han har en (ofarlig) hjärtstörning.

Sedan börjar det. Fem intervaller. Gånger fem minuter. Bandet har åtta graders lutning och hastigheten i den långa sega backen är 11,8 kilometer i timmen. 

Om inte jag och Jonas var här skulle ingen märka om han drog ner hastigheten, minskade lutningen, kortade intervallerna.

Jo, han Olsson skulle märka. Och det är mot honom han tävlar. Vad de andra håller på med kan han inte påverka men om han klarar intervallerna har han vunnit mot sig själv. Det brukar räcka långt.

Musiken dunkar. I sista intervallen hörs Avicii för andra gången under passet. Wake me up. Och snart kommer Timbuktu. ”Spring” klarade kvalet till Johan Olssons spellista på första lyssningen. Det berodde på texten:

”Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsar...jag kommer inte vika ner, kommer inte lägga mig...det finns ingen genväg, bara en väg...målet är mitt, jag ska vinna det över mig själv.”

Till slut får han trycka på knappen en sista gång. Allt som är kvar är några minuters nedvarvning. Nä, förresten. Han ska svabba golvet rent från gummirester. Och packa ner högtalaren och dra på sig löparskorna och göra sig klar för att springa hem i den mörka oktoberkvällen.

Han har tre såna här pass i veckan den här tiden på året och innan han släcker och stänger frågar jag när det är dags igen.

– På onsdag, om två dagar.

Får du ångest när du tänker på det?

– Jag försöker bara att inte tänka på det.

Efter mördarpasset på rullbandet svabbar Johan Olsson bort gummirester från golvet. Foto: Jonas Lindkvist

Tre månader senare är vi i början av den här veckan. Platsen är Bruksvallarna nu. Det är lågsäsong, Bruksvallslidens hotell har stängt den här måndagen och det är mörkt i anläggningens stugor när vi kommer. Utom i en.

Johan Olsson har åkt hit för att minska risken för att dra på sig en ny barnbacill. För att resten av familjen under knappt två veckor ska slippa ha en make och pappa som nästan bara är fysiskt närvarande. Träning, mat, vila. Det är vad allt handlar om under tolv dagar. Allt. Sjukdomarna i december gör att han nu måste trycka ihop träningsprogrammet. Det borde stressa men stimulerar Olsson.

– Jag gillar när det är kniven-mot-strupen-mentalitet över träningen, säger Johan.

Han kör två skidpass om dagen och ofta ett styrkepass på eftermiddagen.

Men i dag är det vilodag. Den enda. På Café Loftet i Funäsdalen tar han en grillad macka och en dubbel espresso. Det är femte gången jag och Jonas tar rygg på Johan Olsson på hans väg mot VM och för första gången ryggar han tillbaka och reagerar lite upprört på en fråga. Ofta brukar han möta frågorna med tystnad, en fast blick in i ögonen och sen en lång utläggning.

Nu undrar jag om han har bestämt sig om en fortsättning efter den här säsongen. Spår i rösten avslöjar att han tycker att frågan var korkad. Det här är helt fel tid och plats att ta såna beslut.

Jonas och jag behöver handla, det är ingen trängsel på ICA men Johan Olsson väntar ändå utanför.

– Ska du inte med in? Det blir ju kallt att stå där.

– Närå, den här jackan är varm, säger Johan och jag antar att han egentligen inte vill tillbringa en sekund i onödan på ställen med smittorisk.

Vi åker hem i Johans bil och försöker få med honom in i vår (grann)stuga för att kolla Idrottsgalan ihop. Men han tänker inte titta. Trots att han är med i en nominering.

Ska den här träningen ge resultat måste han låta kroppen vila maximalt mellan passen. Han måste klara att koppla av och då vill han koppla bort så mycket som möjligt som har med hans yrke – idrotten - att göra. Som en Idrottsgala.

Kvällen före satt han klistrad framför P3 Guld-galan och blev förvånad när Linda Piras ”Knäpper mina fingrar” blev årets låt. Hade det varit tisdag hade han garanterat kollat GW i Veckans brott och om han inte hade glömt Bea Uusmas bok om Andrées polarexpedition hemma så hade han läst den. På ett läger i september grät han sig genom Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Nu får det bli några magasin om inredning och natur.

Stugan har furuinredning som tar mig till familjens fjällresor i slutet av 70-talet. Jag sveper med blicken och ser det väntade. Två par skidor och stavar, glasögon, en andningsmask om det skulle bli riktigt kallt, en vallabox, några tidningar, en dator. Jag skulle lätt kunna skapa kaos i en sån här stuga på ett par timmar. Olsson har mer ordning och reda, det är också väntat.

Blicken hackar till vid en adventsstake och stannar på stor bullig apparat på en bänk. Råsaftscentrifugen. På andra sidan natten ska han trycka ner två äpplen, en morot, en rödbeta och en bit ingefära där.

Resten av hans skidåkarfrukost är havregrynsgröt med bär, rågbröd med ost, kaffe. Inget socker. Olsson är här för att bygga upp kondition och bli av med ett par kilo. Ska han springa uppför backarna i VM:s femmil kommer varje hekto att spela roll.

När tisdagsmorgonen snart är tio är det minus tio i luften. En världsmästares överdragsjacka och ett vätskebälte ligger kastade i snön bredvid spåret där motionärer åker förbi.

Johan Olsson är ute på uppvärmningsrundan. Snart ska backintervallerna börja.

Det oglamourösa lysrörsrummet i utkanten av Sundsvall är bytt mot Bruksvallarnas bedårande fjällvärld. Plågan i passen ska påminna om varandra och Olsson sade igår att backarna här passar bra som substitut för bandet.

Totalt kommer träningspasset att hålla på i två timmar och nu har Olsson dragit igång sina klättringar. 6 minuter uppför i spräcka-fältet-tempo, 100 meters stigning. Fyra gånger.

Lars Nelson bor här i krokarna och Anders Södergren har ett ställe på toppen av backen. Södergren och Olsson har delat rum många år i landslaget. Södergren är den enda människa – förutom frun och barnen – Johan Olsson kan umgås med sju veckor i sträck utan att störa sig en enda gång. I år blir det annorlunda. Södergren kommer troligen inte med till VM.

En barnfamilj tar på sig skidorna och glider nedför. Ett skotergäng dundrar uppför och lämnar efter sig avgaser som Johan Olsson svärande kör rakt in i. Då har han börjat mardrömsdelen av passet.

Det är åtta rusningar i 70 sekunder där stigningen är som brantast. Backen får oss motionärer att saxa. Olsson visar varför Anders Blomquist kallar skidåkare för löpare när han rusar rakt upp.

Efter ett tag frågar jag hur många intervaller han har kvar.

– Två. Och jag börjar må så j-a illa.

Ett lätt snöfall bor över Bruksvallarna och lägger puder i spåren. Olsson tycker att han har svårt att få fast skidorna trots att det ofta hörs hur de smäller i spårbotten. Han åker aldrig med musik, han vill höra ljudet från skidorna, det säger en hel del om hur tekniken sitter.


Träning, mat och vila är allt det handlar om för Olsson under tolv dagar i Bruksvallarna. Foto: Jonas Lindkvist 

Rusningarna han gör påminner om den han gjorde när han lämnade fältet i Val di Fiemme 2013. Men kroppen är inte lika lätt och formtoppad nu. Stegen är inte lika rappa och andhämtningen låter tung men farten är hög och tekniken så bra att ögat blir lika lurat som när jag stod bredvid bandet. Precis som då blir kontrasten total när intervallen är över. Han rasar ihop över stavarna. Flämtar som om han just kommit i mål efter en tävling. Och det är precis den känslan av maxfart han söker.

När mörkret lagt sig kör han en halvtimme i gymmet. Vissa moment är standard för skidåkare, andra är specialövningar han gör på order av sjukgymnasten Pierre Johansson.

Åtta kilometer bort har snön tilltagit över Ramundberget. En ensam familj äter middag i lanthandelns pizzeria, i backen ovanför gör en pistmaskin manchestermönster som snart kommer att snöas över.

I mörkret kommer ljuskäglan från en stark pannlampa rytmiskt gungande i mörkret. Skejtpasset ska ta en timme och 45 minuter och när Olsson svänger förbi ställer han den retoriska frågan.

– Vad var det Ernst-Hugo sade?

Vi vet vad han menar. Danskjävlar. Medan Johan sov middag stötte Jonas och jag på en klass danska tonåringar i spåret. De ramlade runt och rev ofrivilligt upp hål i snön.

Ljuskäglan gungar in i mörkret och dyker upp igen på Bruksvallarnas skidstadion. Det var här han körde säsongens enda tävlingar, den första vann han. Kommande vecka ska han tävla igen, SM ska visa att han är på rätt väg mot VM.

Men först är det ännu en kväll att slå ihjäl själv i stugan.

– Det är GW ikväll, säger jag.

– ÄR DET, säger Johan Olsson och skiner upp i mörkret. Det ska jag nog se. Jag tappar dagarna helt när jag är här. När jag blir vuxen ska jag börja följa serier.

– Du måste se ”Morran och Tobias”.

– Jo, men den har jag sett. Johan Rheborg är ju ett geni. Hur han får till den där kvinnokroppen.

Olsson tar ett par skejttag och börjar glida bort till stugan, vi kör dit med bilen för ett avslutande webb-tv-inslag. Sista frågan:

Vad var det bästa med den här dagen?

– Det var efter lunch, när jag låg och tog igen mig och jag kände hur benen värkte. När det känns så, då vet jag att jag har haft ett bra pass.

Men som Morran säger:

”Det är en dag i morrn också.”

Då väntar två nya pass.


Leif GW Persson räddar Olsson i ensamheten. Foto: Jonas Lindkvist