Anders Södergren förstår vad som är på gång och ler milt.
Marcus Hellner ser mer förvånad ut när han på väg till träningsrundan märker att jag står där med utrustning på. Sprinttränaren Arild Monsens pjäxor, stavar och skejtskidor. Presschef Torbjörn Nordvall har skakat fram en väst så att jag släpps in på banan.
– Jag ska testa din backe. Backen där du knäckte alla.
Över Marcus Hellners ansikte sprider sig hans lugna leende och det är välbekant. Är det bara inbillning? Vill jag bara att det ska passa in i texten? Nej, det är samma som när han tittade sig om på väg över mållinjen.
– Jamen, lycka till då, säger Marcus.
På väg ner i backens botten får jag mycket fart, kurvan är tvär och när jag tittar upp undrar jag om nån skojar med mig.
Ska jag upp där? Hela vägen? Och den här väggen i början, vem f-n har ställt den där?
Efteråt ska damtränaren Rikard Grip säga att den där första branten, den märker knappt åkarna, de har så mycket med sig att de plockar den av bara farten.
På norskt skidspråk heter det att man parkerar motståndarna när man rycker ifrån. Efter den inledande väggen är jag parkerad. Färdig för bärgning och skrotning.
Men jag biter ihop. Ser krönet långt där uppe och tänker på Hellners ord. ”Skidåkning handlar om kampen mot sig själv”.
Min kamp uppför backen fortsätter och jag får lite fart på skidorna.
Vilken växel jag har? Vadå växel? Jag sliter för att få loss handbromsen?
En bekant gestalt med upprät åkstil drar förbi. Axel Teichmann. Jag släpper honom. En rytmiskt gungande åkstil kommer bakom och jag känner igen den också. Anna Haag. Hon fnittrar inte och det är ju också en VM-skräll.
När jag har fullt sjå att få någon som helst rörelse uppåt är det långt kvar och kroppen tycker att det är läge att stanna och vila. Först då är jag framme vid BMW-reklamen. Där satte Marcus Hellner in stöten.
När tv-kommentator vill skapa ett klassiskt referat brukar de vråla ”pang, pang, pang” till rycket. Ska man ljudsätta bilderna av hur Marcus Hellner tog sig upp för sista biten av backen i VM-sprinten passar en kulspruta bättre.
Jag har alltid fascinerats av Petter Northugs frekvens i staktagen. Hur han hugger i stavarna fort, fort, fort.
Men det Marcus Hellner gjorde med benen i backen var helt överjävligt. Det var resultatet av en teknikförädling.
– För att få till trycket gäller det att hämta kraft från bålen, förklarade Marcus någon timme tidigare.
Och Joakim Abrahamsson - förbundskapten och Marcus personlige tränare - utvecklade hur Marcus kan få till den där frekvensen.
– Han står upp på ett sätt att han kommer upp i positionen på skidorna och det är det som gör att han ser så lätt ut.
– Det Marcus har gjort är att han ändrat positionen. Han ligger på mer offensivt. Det gäller att få med överkroppen, men för det krävs en enorm bålstabilitet. Klarar man den åkningen driver man på uppför backen.
– Risken är att man faller framåt av trycket. Men Marcus gör det riktigt bra. Han åker tekniskt suveränt.
Vad är faran?
– Faran är att man går lite, lite för tufft så att man blir stum.
Det hände inte i VM-premiären.
När Marcus hade satt in dödsstöten vred han om kniven och trampade på för fullt hela raksträckan utmed den stora läktaren.
Mina lungor håller på att spåra ur när jag äntligen är där. Ner till vänster syns den sluttande raksträckan bort mot hyllan och de två tvära kurvorna, puckeln jag nyss testat (grymt skön) och målrakan.
Jag kan Hellners guldlopp utantill. Vet att han aldrig tittar ner mot stadion. Allt fokus är framåt.
Samma sak med hans VM.
Guldet är glömt för stunden. I morgon ska han försöka fixa ett nytt.
Och han är säker på att flera kommer att försöka göra en Marcus - rycka i Hellnerbacken.
– Fler kommer nog att vara lite mer på tårna där. På varje VM brukar ett ställe utmärka sig som stället där loppen avgörs. En kritisk punkt.
Marcus Hellner hittade punkten först.