Barnmorskan Kajsa Westlund fick en tjänst på en ny avdelning på sjukhuset där hon jobbade. Där skulle man samordna och förbättra vården för blivande mammor med olika graviditetskomplikationer.

– Det var en satsning, det gjordes nyanställningar och vi fick en hel del uppmärksamhet, säger Kajsa. Vi var peppade, den nya organisationen skulle göra det bättre för patienterna.

Men från andra arbetskamrater på sjukhuset uteblev den positiva uppmärksamheten. Det som hördes var skeptiska och kritiska kommentarer om att det där nya nog inte skulle fungera så bra.

– Alla verkade tro att vi tyckte att vi var så märkvärdiga, och de såg det som sin uppgift att ta ner oss på jorden. Kanske trodde de att alla utom de själva hyllade oss, men så var det ju inte, säger Kajsa.

– Vi ville ge bra vård, det var det vi jobbade för. Det är hemskt om avund blir ett hinder för vårdens utveckling. Jag har sett duktiga och uppskattade kolleger bli utmobbade, troligen på grund av dold avund.

I går intervjuades psykologen Martha Cullberg Weston på Insidan om sin nya bok. I den tar hon upp ett tabubelagt ämne: avund, bland annat avund mellan kvinnor på jobbet. Idén om arbetet som en plats för systerskap är i många stycken en myt. Många kvinnor som förväntat sig stöd av sina kvinnliga kolleger har blivit grymt besvikna, menar Martha Cullberg Weston.

Kajsa Westlund, som varit barnmorska i 24 år och som även varit fackligt aktiv, känner igen det här.

– Att utmärka sig, att göra sig ”märkvärdig”, leder ofta till dold eller öppen kritik i den kvinnodominerade vårdvärlden, säger Kajsa.

Inte för att kvinnor skulle vara mer avundsjuka än män. Men mellan kvinnor finns en outtalad tendens att inte vilja vara förmer, och att förminska sin egen kompetens för att andra inte ska känna sig sämre. Även den mest ödmjuka person kan råka ut för att betraktas som mallig och skrytsam om hon ”lyckas”.

Och sjukvården är en hierarkisk organisation med en traditionellt manlig struktur. Den gamla ordningen, där biträden och sköterskor neg för de manliga läkarna, sitter i väggarna även om det numera finns i princip lika många kvinnliga som manliga läkare.

– Hieararkin alstrar lätt avund och missunnsamhet. Det kan kännas tryggt med patriarkaliska chefsfigurer, men det blir lätt så att de underordnade konkurrerar om bekräftelse från chefen, precis som syskon kan konkurrera om föräldrarnas uppmärksamhet, säger Kajsa.

– Det är typiskt för hierarkier att man bevakar varandra inom gruppen. Alla måste få lika mycket uppmärksamhet, det får inte bli ”orättvist”.

När Kajsa jobbat några år som barnmorska blev hon själv chef. Det var som att byta kultur, säger hon.

– Jag upplevde inte att jag möttes av någon missunnsamhet på grund av att jag blev chef. Men jag upptäckte att personalen sökte något hos mig som jag inte trott hörde till chefsrollen – massor av bekräftelse. Självklart ska en chef bekräfta ”sin” personal, men jag blev förvånad över de stora förväntningarna.

Kanske är det brist på bekräftelse i jobbet som ligger bakom avund och missunnsamhet kolleger emellan?

– Ja, och den hierarkiska ordningen som gör att man blir väldigt känslig för bekräftelse uppifrån. Men man kan också fundera över det där behovet. Om någon ”sticker ut”, satsar, går på kurser och så vidare, och får ett roligare eller mer välbetalt jobb, då kan andra bli avundsjuka. Samtidigt gör man ju olika val, andra kanske har valt att satsa mest på familjen och mindre på jobbet.

– Det är viktigt att arbetsledare låter alla känna att de gör ett bra jobb, även om de inte utmärker sig, säger Kajsa. Arbetsledningen är naturligtvis mycket viktig. Fast det är inte alltid lätt för chefer att eliminera avund och förtal.

I vården arbetar man i dag mer och mer i team där olika yrkeskategorier jobbar tillsammans, och det är bra, tycker Kajsa. Hon hoppas att en förändring är på gång. Enheter där man har en uttalad vårdideologi, gemensamma mål, handledning och fortbildning ger mindre grogrund för missunnsamhet.

– Att personalen känner att de har inflytande, att de blir lyssnade till, är nödvändigt. Det är svårt att få folk till vården i dag, och om man ska konkurrera om personal måste man tänka mycket på den psykiska arbetsmiljön.