19 januari, sparringläger för OS-boxare i Sheffield, England:
Kennedy Katende leder med tre poäng mot fransmannen Bouhenia Abdelkader. I mitten av tredje ronden rusar motståndaren in mot kroppen för att gå på en stark offensiv.
Kennedy tar ett lätt steg åt sidan och får iväg en krok - och träffar Abdelkaders pannben.
Svensken får ännu en poäng men sjunker ner på knäna och skriker av smärta.
Förbundskapten Majid Jelili förstår vad som har hänt, hoppar snabbt över repen och springer in i ringen.
Framme hos 81-kilosboxaren från Sundsvall ser han den kraftiga bulan på Kennedys högra underarm - och inser att den är bruten, men han väljer att trösta sin boxare med snällare ord: Det är förmodligen bara en stukning.
På sjukhuset i Sheffield frågar sköterskan Kennedy vad han tror att han har råkat ut för.
- En liten stukning, säger han och hoppas på att Majid har rätt i sin snabba diagnos.
Som svar får han ett lätt skratt - då förstår han att det är allvarligare än så.
Armen är bruten och rehabiliteringen kommer ta upp till sex månader.
Kennedys möjligheter att kvala in till OS i Peking minskades - men han gav inte upp.
- Jag kunde inte gå runt och tycka synd om mig själv, utan det var bara att köra på. Sen kände jag också att när jag nu fått chansen av Majid så kunde jag inte släppa OS, även fast jag nu hade en bruten arm. Han ringde mig varje dag, ringde alla läkare han kände och gjorde allt för mig. Om en person lägger ner så mycket tid kan jag inte bara lägga ner och svika honom.
Redan tre dagar efter operationen på Sundsvalls sjukhus plockade han av sig mitellan och inledde sin väg tillbaka. Förmiddagen bestod av en lång löprunda. På kvällen tog han ytterligare en joggingtur, för att sedan kliva in i stadens boxningslokaler och skuggboxas med vänsterarmen.
- Folk kom fram till mig undrade vad jag höll på med. Men innerst inne så kände jag att skadan inte spelade någon roll. Jag fick känslan av att det här skulle ordna sig ändå, bara jag fokuserade tillräckligt på att komma tillbaka och klara av kvalet till OS.
Enligt Sundsvallstränaren Christer Starrin är det just den mentala biten som skiljer Kennedy Katende från andra svenska boxare - efter en liknande armskada skulle flera ha lagt säsongen bakom sig.
I stället fann Kennedy styrkan och motivationen i sin katolska tro.
- Från början funderade jag på varför Gud gjorde så här, varför han bröt min arm. Men inombords vet jag att han alltid har en meningen med allting. Så jag tror att det här hände mig för att visa andra att man inte ske ge upp bara för något dåligt händer. Man ska fortsätta att kämpa och jag blev ju också starkare av det, säger han.
Hemma i Sundsvall tillbringar Kennedy mycket tid i kyrkan, han säger att han mår bra av att vara där och att han skulle kunna sova på bänkarna om han fick.
Inför varje match vänder han sig till Gud för att be om extra kraft.
- Jag ber oftast om att få styrkan till att göra en så bra match som möjligt. Sen får man hoppas att han har det som öde att jag ska vinna, om inte så är det vad Gud har bestämt.
17 juli, landslagsläger på Bosön i Stockholm:
Kennedy stoppar in en tandpetare i munnen. Med hjälp av tungan åker träbiten från den ena mungipan till den andra. Samtidigt flödar orden när han pratar om sin boxning. Leendet på läpparna är stort och ögonen strålar av glädje.
Han minns tillbaka till den sista kvaltävlingen i Grekland - bara tre månader efter armbrottet.
Han drar upp den grå tröjärmen och visar det decemeterlånga ärret på underarmen. Benet är fortfarande inte riktigt läkt, och med ett lätt skratt berättar Kennedy att han nästan bara använde vänstern i kvalmatcherna.
Efter segrar mot polske Dariusz Sek, Darko Kucuc från Bosnien-Hercegovina och turken Bahram Muzaffer väntade semifinal mot hemmafavoriten Anastasios Berdesis.
Seger där och Kennedy skulle vara klar för OS.
- Jag har den matchen på datorn och jag såg den faktiskt så sent som i går. Det där är en känsla som alltid kommer finnas kvar i mitt huvud, den är oförglömlig.
Kennedy sluter ögonen, går igenom matchen efter sina minnesbilder och börjar röra på kroppen som om han stod i ringen.
Med tio sekunder kvar ledde han med fyra poäng. Från sin ringhörna hörde han Majid skrika att han ska röra på sig för att inte bli träffad. I stället hamnade boxarna i en närkamp.
Kennedy visar med sina armar hur han höll i Berdesis, gungade och slängde honom från sida till sida för att få tiden att gå.
Sen kom gong-gongen.
- Oj oj oj, vilken känsla. Vad jag skrek, tårarna bara rann. Den grekiska publiken kastade in grejer i ringen för att de var förbannade, det flög flaskor runt huvudet, men jag gick bara och jublade. Jag var klar för OS - låt dem kasta saker. Jag brydde mig inte.
När han har berättat färdigt är armarna högt över huvudet, nävarna är knutna och tandpetaren han hade i munnen ligger nu på golvet i rummet på Bosön efter ett kort segerskrik.
Leendet är aningen större och när ögonen öppnas glittrar de som om han nyss lämnat ringen.
Kennedy Katende lyckades kvala in till OS mycket tack vare hans flytt från Sundsvall till stadsdelen Tottenham i London.
Där fick han sparring mot högt rankade boxare, både professionella och amatörer.
- Redan efter ett halvår stack min utveckling bara i väg. Det var nya motståndare varje gång jag tränade. När jag kom dit visste jag inte hur jag skulle boxas, utan det var först när jag kom in i ringen som jag kunde lägga upp taktiken. Man gick in i första ronden och tittade på hur han boxas. Hemma i Sundsvall kunde jag nästan blunda och boxas, nu blev jag smartare och bättre på allt. Hur jag rör mig, hur jag slår, hur jag tänker i ringen, säger han.
Nu väntar OS där få boxare har koll på vem Kennedy är, och det är just anonymiteten som kan leda till ett bra olympiskt spel.
Men själv gillar han inte att prata så mycket om förväntningar.
- Allt kommer ju tillbaka till en och jag vill inte säga för mycket som att jag ska ta OS-guld, och sen komma hem som en förlorare för att jag inte har vunnit en enda match. Jag tar det som det kommer, säger Kennedy Katende.