Politik och religion. Kärlek och hat. Rikedom och misär. Historia och nutid.
Allt som finns i liv och samhälle finns i idrotten men det som gjort idrotten unik och långlivad är att inget av allt det där har fått så dominerande ställning att grunden för sportens allvarsamma lek störts.

Grunden är att idrottare från olika länder, kulturer och religioner ska kunna träffas och tävla. Var som helst. När som helst. Oavsett hur världen runt omkring ser ut ska idrotten vara en frizon där det finns fred, verklighetsflykt och framtidshopp.

När idrottsrörelsens företrädare viftat bort politiska aktioner i samband med matcher och mästerskap har de anklagats för att vara naiva. I själva verket har idrotten då kämpat för sin existens och sin speciella kraft som universell mötesplats.

Det där har strategiska politiker som Silvio Berlusconi och smarta oligarker som Roman Abramovitj förstått. De har inte utnyttjat idrotten till att bli en demonstrationsplats, Berlusconi använde fotbollen för att klättra uppåt i den politiska karriären och Abramovitj använde den för putsa till sitt rykte.

När politiker (även svenska) bara försökt använda idrotten för att få en stund i medie­ljuset och få ut något budskap har de inte förstått eller velat förstå vad alternativet till en fri och oberoende idrott är.

Efter tragedin i Egypten måste de förstå. Kon­spirationsteorierna flödar och ingen vet hur mycket politik som låg bakom att minst 74 människor dog i samband med matchen Masry-Ahly i Port Said. Men att det inte var politik inblandat känns helt osannolikt med tanke på att Ahlys ultrasmedlemmar tillsammans med supportrar till Zamalek, ett annat lag från Kairo, har varit längst fram i upproren på Tahrirtorget.
Idrotten har länge haft nog med sina egna dårar. De som våldtar sporten för sina egna sjuka kickars skull men säger att de slåss i lagets namn.

Ska det också komma in fler hårdföra aktivister från olika politiska och religiösa läger är det bara att säga adjö till idrotten som vi känt den.