Prispengar i ponnysporten har varit en tickande bomb inom Ridsportförbundet. I över 30 år tävlade ponnyryttare om pengar både på regionala och nationella tävlingar.
När DN i november 2005 skrev om det tog det hus i helsike. På många håll. Läsarreaktionerna var många.
De som hörde av sig till DN kan delas in i tre olika grupper:
1) Föräldrar vars barn sysslade med andra idrotter som inte trodde att det var sant att barn tävlade om pengar.
2) Ponnyföräldrar som välkomnade granskningen. De tyckte att leken hade försvunnit.
3) Ponnyföräldrar som tyckte att DN skulle sluta skriva om det här.
De sistnämnda såg inget fel i att barn från nio–tio års ålder tävlade om pengar. Att de satte extra press på barnen höll de inte med om.
Prissummorna var så små att de inte spelade någon roll hävdade de men i sju fall av tio fortsatte de med att säga att om pengarna försvann skulle deras barn inte ha råd att fortsätta tävla och det hade de också talat om för honom/henne.
Det motsägelsefulla i resonemanget ville de inte diskutera.
Styrelsen snabbutredde frågan och från och med den 1 januari 2007 förbjöds prispengar.
Den tredje gruppen, samt några av de större tävlingsarrangörerna, har sedan dess lobbat hårt för att häva förbudet.
Nu ser det ut att ha lyckats.
Inför stämman i maj har två motioner, från Ölands Ryttarförening och Ljungby Ridklubb, lämnats in. Både kräver prispengarna åter.
I sitt yttrande över motionen möter styrelsen dem halvvägs.
Styrelsen föreslår att prispengar införs i de högre klasserna på nationella och elittävlingar.
Den undre gränsen för att starta i de här klasserna är tio år, övre gränsen är 18 år. Majoriteten av ryttarna är mellan 12 och 16 år.
Några av de skäl som används i en av motionerna för att återinföra prispengarna är:
1) Prispengar är en mycket bra drivkraft för att få fram en framtida svensk ridelit
2) Ett käckt täcke eller snitsigt ridspö är ingen morot att vinna
3) Belöningen för insats/tävlingsvinst ska vara lika värdefull för
en ung blivande begåvning som för en rutinerad vuxen hästryttare.
Vad är skillnaden mellan dem? Den sistnämnda frågan kan jag svara på. Skillnaden är att ponnyryttare är barn. De ska få pröva sig fram i livet, göra misstag utan att få veta att pappa inte längre har råd att behålla hästen och drivkraften ska vara glädjen över att utvecklas och bli bättre vilket inte behöver innebära att bli bäst.
Jag hade önskat att de ponnyföräldrar som lagt ner så mycket tid på att kritisera beslutet i stället ägnat tid åt frågan om det verkligen är rätt att köpa en ponny för hundratusentals kronor till en tolvåring.
Att förbundsstyrelsen inte vågar stå emot den här högljudda gruppen är ovärdigt ett förbund vars medlemsbas består av barn och ungdomar.