”Alltid när vi ska flytta lockas jag med att det är världens finaste ställe som vi ska flytta till.
Du kommer att älska det Sofia, säger pappa.
Och nu ska jag tydligen flytta till ett ännu bättre ställe …
Mina första år i livet bodde jag i Stockholm. Pappa tränade klubbar i Stockholmsområdet samtidigt som han jobbade.
Pappa hade själv spelat hockey i många år, men tvingade sluta på grund av att han hade för ont i ryggen.
När jag var fyra år fick han chansen att bli hockeytränare på heltid. Pappa blev erbjuden jobbet som tränare för allsvenska Bofors, och det var dags för vår första flytt.
Ett drygt halvår tidigare hade min mamma gått bort i bröstcancer, och därför blev det bara jag och pappa som sommaren 2000 flyttade från Stockholm till Karlskoga.
Där hade de något så ovanligt som ett dagis där man också fick vara på natten. Det var bra för pappa och mig när Bofors spelade bortamatcher på vardagskvällarna.
Dessutom hade vi en fantastisk au pair som hette Helena som hjälpte oss när vi behövde, och som följde med mig på hemmamatcherna.
Att leva i Karlskoga var lätt,
Alla kände alla. Det kryllade av glada värmlänningar, och både pappa och jag kände oss välkomna och omhändertagna.
Efter fyra år i Karlskoga rullade flyttlasset till Karlstad.
En kort flytt på kartan, men ändå en stor omställning.
Jag hade hunnit börja skolan i Karlskoga, och i och med flytten fick jag byta skola.
Dessutom tog pappa steget från allsvenskan till elitserien eftersom hans nya lag var Färjestad.
Det blev trots allt en rätt smidig omställning. Min au-pair flyttade med oss, och det var samma stil på allt, bara en aning större.
Jag trivdes riktigt bra och kom nära spelarfruarna och deras barn.
Det blev två år i Karlstad innan vi flyttade tillbaka till Stockholm.
Pappa skrev kontrakt med Södertälje, men vi valde att köpa hus på Värmdö för att jag skulle ha nära till farmor och farfar.
Jag trivdes bra i min nya skola, och började se det positiva med att flytta.
Tack vare min och pappas olika flyttar hade jag fått många kompisar på olika ställen i Sverige.
Efter tre år i vårt hus på Värmdö var det dags att börja packa igen.
Pappa skulle ta över som tränare för Leksand.
Den här gången protesterade jag högljutt.
Jag grät, var ledsen och försökte på alla sätt att stoppa flytten.
Efter ett tag lugnande jag mig dock, och började se fram emot något nytt.
Att komma till Leksand var först något av en chock.
I hela Leksand finns två hissar och byn hade inte ens ett H&M, jag hade blivit tonåring och kläder var viktigt.
Det bästa med Leksand var dock att jag träffade många nya goda vänner, som hälsar på mig ofta nu i Stockholm.
Redan efter ett år i Leksand var tiden för mig och pappa över där. Jag är tacksam över det året för det gav mig många vänner, men jag har svårt att tänka mig att bo på ett sådant litet ställe igen.
Förra våren flyttade vi hem till huset på Värmdö, som vi hade behållit under året i Leksand.
Pappa tog ett sabbatsår och började jobba på Viasat som expertkommentator, och jag började i min gamla skola.
Det här året har gett mig en nästan alldeles vanlig vardag tillsammans med pappa.
Det är jag tacksam över, men nu är vi på nytt redo för att ge oss ut på äventyr igen.
Pappa har skrivit på ett tvåårskontrakt med Malmö.
Inför den här flytten känner jag ingen nervositet alls.
Jag vet att det går att bo nästan var som helst bara man är beredd att anpassa sig.
Eller kanske det är för att jag ska flytta till världens finaste ställe …
SOFIA STRÖMBERG