Vägen till OS stötte dock på ett onödigt hinder i förra veckan.
Jonathan blev knäskadad i matchen mot Phoenix och fick ledas av isen.
– Det gjorde ordentligt ont, och jag har sett på bilderna efter att det såg riktigt illa ut, berättar Jonathan.
Röntgenundersökningen gav dock lugnande besked. Varken korsband eller ledband var av.
– Det var bättre än vad jag hade vågat tro, säger Jonathan.
Så även om Detroit, som redan kämpar med flera skadade spelare, måste klara sig utan sin storväxte back ytterligare någon vecka hindrar inte knäskadan Jonathan från att spela OS.
Om han nu blir uttagen.
25-åringen blir nästan generad när han får frågor om OS.
– OS vore en bonus, men jag ljuger inte när jag säger att jag inte tänker på det. För mig är det viktigaste att koncentrera mig på det som jag ska göra i Detroit. Börjar tankarna flyga i väg på annat kommer jag snabbt att få problem, säger Jonathan mycket bestämt när DN träffar honom efter en match mot New York Rangers i Madison Square Garden.
– Jag har fortfarande mycket att jobba med när det gäller mitt eget spel. Det fysiska spelet har blivit bättre, men det kan bli ännu bättre. Jag får fortfarande tänka på det ute på isen. Målet är att det ska komma automatiskt utan någon tanke före. Det är sådana saker jag ska koncentrera mig på, fortsätter han.
Jonathan sitter tillbakalutad i gästernas röriga och trånga omklädningsrum.
Detroit har vunnit och Jonathan njuter. Han byter några fraser med alla som går förbi och när en tv-journalist ber att få göra en intervju ställer han sig snabbt upp och säger med ett skratt:
– Självklart, men vi kan väl bara prata om den sista perioden. I de två första var jag bedrövlig.
Att han är trygg i sin nya roll som NHL-spelare märks tydligt, men vägen dit har tagit sin tid.
Sommaren 2002 draftades Jonathan av Detroit. Han gick som spelare 291 i den nionde och sista rundan. Jonathan ansågs lovande, men var inte den där stora talangen som hade en självklar framtid som NHL-spelare utstakad.
Redan som ung visade han dock både en vilja att jobba hårt och den nödvändiga beslutsamheten som krävs för att lyckas.
– Att spela i NHL har varit hans dröm och han har varit beredd att jobba för att nå dit, säger Jonathans storebror Jimmie som spelar i Skellefteå.
Det skulle visa sig bli avgörande, och det som gjorde att Jonathan till slut hamnade i NHL.
– Han fick lära sig tidigt. Jag ställde hårda krav på mina bröder om de skulle få spela med mig, skojar Jimmie Ericsson.
I tre säsonger spelade Jonathan elitseriehockey med Södertälje, men han hade svårt att ta en ordinarie plats och lånades med jämna mellanrum ut till allsvenska klubbar som Huddinge och Almtuna.
När chansen att åka över till Detroit kom sommaren 2006 tvekade han inte. Det faktum att det för hans del skulle bli spel i Detroits farmarlag Grand Rapids spelade mindre roll.
Tre år och ett halvt år senare vet Jonathan att han valde rätt.
– Jag trivdes direkt, både på och utanför isen. Hockeyn var roligare än hemma i Sverige och stan perfekt att bo i. Jag hade nära till allt. Till hallen tog det bara två minuter.
Bortsett från åtta NHL-matcher med Detroit våren 2008 var det i Grand Rapids som Jonathan tillbringade de första två och en halv säsongerna av sitt liv som utlandsproffs.
Långt ifrån alla svenska spelare brukar stå ut så länge. Efter en halv säsong i farmarligan börjar de längta hem.
– Många av spelarna som åker över har varit framgångsrika i elitserien. Så kommer de hit och har svårt att anpassa sig till hockeyn som är annorlunda jämfört med i Sverige, och dessutom tjänar de mindre än vad de gjorde i elitserien. Då kan det nog vara lätt att börja tänka på hur bekvämt det är hemma och fundera på om det verkligen är värt att vara kvar. Men det är synd för de missar något. Är man ung är det definitivt värt det. Jag kan förstå att det är annorlunda för de spelare som har familj.
För Jonathan fanns aldrig alternativet att ge upp och flytta tillbaka till Sverige.
– Från första dagen visste jag att det var här jag ville vara. Det var aldrig tal om att jag skulle åka hem, säger han och blickar ut över omklädningsrummet där Nicklas Lidström och Henrik Zetterberg blir intervjuade.
Att Detroit tydligt visade intresse för sina spelare i Grand Rapids hade också stor betydelse. Jonathan behövde aldrig känna sig bortglömd.
– Någon från Detroit var alltid och tittade på våra hemmamatcher, och de kom också tittade de bortamatcher som var hyfsat nära. Efter matcherna kom de ner och snackade med oss spelare om vad vi behövde göra för ta nästa steg. Här pratar man sällan om att man ska bli bra på allt. De vill hellre att vi spelare ytterligare utvecklar det som vi redan är bra på. Det är de sidorna som de vill ta fram, säger Jonathan Ericsson.
I hans fall handlade det främst om hur han fullt ut skulle utnyttja de fördelar som hans längd ger honom, samt hur han skulle förbättra det redan bra spelsinnet.
Båda sakerna är han på god väg att lyckas med.
Lägenheten i Grand Rapids är sedan några månader tillbaka utbytt mot en lägenhet i Detroit. Jonathans succé i slutet av förra säsongen gjorde honom den här säsongen ordinarie i Detroits backuppställning.
– Vi bor i samma område som många av de andra svenska spelarna i laget. Det är skönt för tjejen (Evelina) att bo nära dem, och viktigt för mig också att hon har det bekvämt. Att jag inte behöva oroa mig för att hon inte trivs lika bra som jag gör, säger 25-åringen som aldrig spelat i landslaget.
OS-turneringen i Vancouver kan bli hans första matcher i Tre Kronor-tröjan.
Om han nu blir uttagen.