Spelare, ledare, sportchefer och ordföranden kommer och går. Men Uffe Johansson består och han har varit Huddinge Hockey trogen i hela sid liv. Han började som pojklagsspelare på 1950-talet, debuterade i A-laget på 60-talet, blev tränare och lagledare på 70 och 80-talet och har arbetat i föreningen sedan 1966, de första åren på halvtid.
Tillsammans med den legendariske ordföranden Bengt ”Nicke” Nilsson byggde han upp och utvecklade Huddinge Hockey till vad klubben är i dag – en plantskola för svensk ishockey, men också med en egen framgångsrik historia.
Uffe Johansson vill helst att avtackningen ska ske under stillsamma former, han ser sig inte som en vanlig pensionär som bara lämnar sin arbetsplats efter lång och trogen tjänst.
– Jag känner lite vedmod, men ändå inte. I en förening kan man vara kvar på olika sätt. Det finns tusen saker att fixa. Nu får jag fördelen att välja själv vad jag vill göra i klubben. Det skulle kännas konstigare om jag inte kunde komma tillbaka, säger han.
Vi sitter i styrelserummet i Björkängshallen på Sjövägen. Ishallen ligger insprängd i villakvarteren och Uffe Johansson bodde bara ett par slagskott härifrån till för ett par år sedan då han och hustrun sålde huset och flyttade till en trerummare på Lilla Essingen i stället.
Uffe Johansson har naturligtvis massor av minnen, många finns dokumenterade i den bok som kom ut i samband med att Huddinge Hockey fyllde 50 år för tolv år sedan.
– Det har varit roligt hela tiden, både i med och motgång. Man har fått vara med om otroliga framgångar. Vi har varit nära att gå upp i elitserien flera gånger och var länge rankade som etta för allsvenska lag, säger Uffe Johansson och bläddrar i jubileumsboken.
Många av ishockeyns dollarmiljonärer och elitseriespelare har tagit sina första skridskoskär i Björkängshallen, men innan de lämnade klubben såg Huddinge till att ta betalt.
Många är de elitklubbar som kan vittna om stenhårda förhandlingar när en spelare från Huddinge skulle värvas. Högröda i ansiktet lämnade gästande ordföranden och sportchefer förhandlingsbordet och med betydligt mindre pengar i klubbkassan.
– Vår affärsidé var att sälja svindyrt och köpa billigt, flinar legendaren.
Bosmandomen vid mitten av 1990-talet slog hårt mot Huddinge Hockey.
– Efter Bosman blev allt mycket tyngre. Plötsligt fanns inga intäkter. Man fick ingenting för att sälja spelare. Förr kunde man sälja och generera pengarna ner i verksamheten och skapa försättningar för nya förmågor. Bosmandomen blev början på vårt ras, säger Uffe Johansson.
Huddinge Hockey spelar i dag i division 1, men kämpar för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Klubben får mycket respons för sitt arbete.
– Huddinge är ett större namn ute i landet än i Stockholm. Vi har fostrat massor av elitspelare och hänger med de bästa på juniorsidan, säger Uffe Johansson som gärna lyfter fram den fina ungdomsverksamheten till klubbens goda renommé.
– Det finns en bra kultur i föreningen. Vi är bra på att få fram bra ungdomsledare och tränare. Samarbetet med kommunen har också varit bra, säger han.
Uffe Johansson har naturligtvis massor att berätta efter alla år med ishockeyn. Vi plockar fram två händelser som etsats sig fast i minnet.
Det första från en bortamatch utomhus i Avesta tidigt 80-tal.
Tommy Tomth (då Eriksson) var tränare och Uffe Johansson ”hjälpte till” som han själv säger.
– Det var svinkallt i hela landet och vi ville ställa in matchen. Vi ringde och fick till svar att det bara var minus 17 (gränsen gick vid minus 18). När vi kom fram var det 25 minus... Då kom vi på den strålande idén med spelarbussen, säger Uffe och skrattar:
– Vi körde fram bussen och parkerade precis bakom spelarbåset. Vi hade tre femmor med oss. Två satt i spelarbåset och den tredje satt i i bussen och värmde sig mellan bytena. Jag höll till i bussen och spelade musik för grabbarna och hörde bara att
Tommy Tomth skrek till domaren att blåsa hela tiden, men det gjorde han inte, berättar Uffe.
– Saliven hade frusit träkulan i pipan och matchen gick väldigt fort att spela.
Utanför bussen stod ortsborna och bankade på fönstren och skrek Stockholmsjävlar. Huddinge vann matchen med 7–1.
Betydligt varmare var det i Globen den 24 februari 1993.
Huddinge hade hyrt nationalarenan i det allsvenska mötet med AIK.
– Vi satt på vårt kansli och sålde biljetter till hela etage 3. Jag tror ingen Huddingebo som var i Globen den kvällen glömmer, säger Uffe Johansson.
12.487 fick se förortsgänget tvåla dit storebror med 5–3
När Stefan ”Myran” Gustavson satte segermålet i tom kasse hade Uffe Johansson och många andra trogna Huddinge Hockeyfans tårar i ögonen.
”Lill-Kenta” Johansson som gjorde två av målen är klubbens störste genom tiderna, enligt Uffe Johansson.
– Trots att han spelade 13 säsonger hos oss hann han med så mycket annat som SM-guld med Djurgården och att bli mästare med Lugano i Schweiz.
Själv var Uffe Johansson både en stark forward med ett rappt handledsskott och en taktisk sinnad back under sin aktiva tid.
En egenskap han burit med sig hela arbetslivet. Nu väntar en fortsättning som glad pensionär.