Peter Forsberg hade tårar i ögonen vid flera tillfälen under presskonferensen i Colorado Avalanches hemmaarena i Denver.

– Jag försökte och försökte med allt. Hade jag när jag fick de här problemen för åtta år sedan vetat att jag aldrig skulle bli helt bra hade jag slutet då. Det har varit många tuffa tillfällen. Varje år har varit en kamp, sa Peter.

Beslutet växte fram under matchen mot Nashville natten till söndagen svensk tid. Men först på måndagsmorgonen, efter att ha talat med Nicole, ringde Peter Colorados general manager.

– Jag var inte 100 procent säker direkt efter matchen. Men jag kunde inte göra det jag ville på isen och kände jag inte kunde försvara mig. Då var det bättre att sluta än att bli skadad igen. Jag lovade min fästmö att inte utsätta mig för mer risker, sa Peter och tittade med tårfyllda ögon på den han ska leva sitt nya liv med – livet utan hockeyn.

På frågan vad han kommer att sakna mest svarade han:

– Jag älskade att vara ute på isen, att vinna. Allt med hockeyn, men mest av allt att vinna.

Största minnet:

– Jag hade ju vunnit VM, OS och Stanley Cup när jag var 22, så det blir OS-guldet 2006. Jag hade inte vunnit något på länge och att få åka dit och göra det med Lidström, Sundin och Alfredsson, killar jag spelat länge med, var speciellt.

Han fick frågan vad han vill bli ihågkommen för i Denver och här blev ögonen glansiga redan innan han tog till orda:

– Att när folk lämnade hallen skulle säga att jag gav allt.

Peter fick också frågan om han tänker jobba något med hockey i framtiden.

– När jag var yngre sa jag alltid nej, men nu är det annorlunda. Vi får se om Modo därhemma har något till mig. Jag vill defintivt vara involverad i ishockey på något sätt.

Peter har inte träffat på någon med samma fotproblem han haft och var glad att nu äntligen slippa svara på frågor om foten.

– Det har varit frustrerande att det inte gick att fixa. Jag har sagt till läkana att här kan vi skicka folk till månen, men min fot den går inte att fixa.