Inte störst, inte vackrast och inte bäst.
Men ändå alldeles underbar.
Elitserien må ha sina brister, men förtjänsterna är fler.
Lördag eftermiddag i Stockholm.
I Globen pustas och fejas det inför den andra matchen på två dagar mellan Detroit och St Louis. NHL-cirkusen har kommit till stan.
Ett tiotal meter bort fylls Hovet av en högljudd hejarklack. Djurgården möter Brynäs och hemmaklackens ramsor studsar mot väggarna.
Jag döljer inte leendet när jag blickar ut över Hovets is. Så här hockey ska vara. Inte som de tysta tillställningarna i Globen.
NHL-kramarna kommer redan nu att sätta kaffe i fel strupe och mejla om att det inte går att jämför NHL och elitserien. Att ligorna spelar i två helt olika divisioner både på och utanför isen. NHL-matcher i Nordamerika är naturligtvis också något helt annat än matcher i ett europeisk land.
Självklara argument, men min känsla kan ingen ta ifrån mig.
Jag älskar elitserien för dess bonnighet. För att paketeringen inte är viktigare än produkten, för att kostymnissarna inte är fler än de enögda fansen, för att stolarna på arenorna inte är tomma de första fem minuterna av varje period eftersom baren lockar mer och för att publiken inte tycker att slagsmål på isen är roligare att se än en läcker dragning.
Allt var inte bättre förr, men när S.t Louis bildades 1967 hade Brynäs hockeylag funnits i 28.
Och då ska man ha i åtanke att 19 av de 30 av NHL-lagen till och med har en ännu kortare historia än St. Louis.
Brynäs visar att historia och lokal förankring kan vara viktigare än marknadsandelar och expansion i en möjlig tillväxtregion.
Elitserien är som husmanskost. Tryggt, vällagat och mättande.
NHL är som gourmetmat. Otroligt gott med rätt ingredienser, men ofta lämnar du restaurangen med en känsla av att det du egentligen betalade för var den eleganta uppläggningen på tallriken.